Striden och grottan
Ridroh vaknade. Han gnuggade sig i ögonen och undrade vem som inte dragit åt kranen på durschen ordentligt. Sedan kom minnet tillbaka. De hade krävt ut en liten grotta ur en gruka. Det var ganska mysigt även om det var lika blött som i en bebis blöja. Man kunde höra vetten droppa och då och då så kom det en som träffade på något ställe där man inte ville blir träffad. Han undrade om de hade någon frukost men ändrade sig och krävde loss en bit gurka ur golvet. Den var slemmig. Han kom ihåg att de övertalat Rim att äta sig in. Han spottad och råkade träffa rakt på Pelle. Pelle slog upp ögonen och grep instinktivt tag i en dolk. Yrkesskada kallade han det.
?God morgon.?
?Har vi någon frukost?? undrade Pelle barskt.
?Inget mer en gurka toppade med Meradid-slem. Vi får gå ut.?
Det vände sig mot öppningen för att se att det inte fanns någon. En smal strimma ljus sipprade in under läderartad hud.
?Ånej!? stönade Ridroh, ?Rim har somnat vid öppningen.?
De började ropa och stoja i ett försök att flytta på honom. De höll på så i ungefär en halvtimme.
?Kaffet är klart!? ropade Pelle. Det var inte särskilt smart. Rim vände på sig och körde in huvudet i hålet så långt att Pelle och Ridrog trängdes upp mot väggen (nåja).
?Vart är kaffet?? undrade Rim ivrigt.
?Det finns inget kaffe! Vi vill bara komma ut!?
?Äsch!? sade Rim sorgset. Han började röra på sig. Sedan stannade han.
?Varför stannar du?? undrade Pelle irriterat.
?Jag har fastnat??
?Nej!? stönade Ridroh, ?Vi får se om vi kan hjälpa till. Försök ta dig ut så trycker vi på.?
Och de tryckte och Rim ålade sig, de höll på i säkert ytterliggare en halvtimme innan Ridroh råkade slinta ner med handen under Rims haka. Rim hoppade ut med ett öronbedövande skratt.
?Visst du att Meradider är kittliga under hakan?? undrade Ridroh med en blick på Pelle.
?Öhh, nä.?
De tittade ut. De var inne i hörnet med armarna om varandra en sekund senare. En biobiljett närmade sig långsamt?
Pirrin hade som vanligt ägnat morgonen åt magisk teori. Använda magi hade han ännu inte gjort några framsteg i. Ärligt talat hade han nog inte ens tagit steg åt ett annat håll heller för den delen.
Nu var det då dags för eldklotet igen.
Magikern band för hans ögon och sade åt honom att det var dags att börja. Långsamt började han springa, men ökade snart takten då han kände att eldklotet närmade sig. I sista stund, som vanligt, slängde han sig åt sidan och kom snabbt upp på fötter igen. Han saktade in på nytt. Vilken dum övning, det fanns ju absolut inget bra med det här, han kunde ju redan känna magin. Medan ett stort klot närmade sig ovanifrån blev Pirrin mer och mer irriterad, men han kunde ju inte göra något?
Ett stort eldklot slog ned väldigt nära honom. Hans instruktioner var ju att ?se till att inte bli träffad?, och ända sättet att göra detta var att springa. Förvånat funderade han över vad som nyss hänt. Klotet hade missat honom utan att han behövt slänga sig till marken. Undrar hur det kunde komma sig? På något sätt hade han kanske blivit snabbare. Tankarna förde honom långt bort och han märkte inte eldklotet på en gång. Det här eldklotet kändes bra mycket större än vanligt.
Pirrin tröttnade på att springa och med en kraft han inte visste han hade slungade han istället bort klotet. Han visste inte hur han gjorde, men han visste att han gjorde det. Ett klot till kom emot honom, även det skickades iväg. Pirrin insåg att det hela måste ha varit ett test, han hade fått läsa teori för att veta ungefär hur han skulle göra. Det måste ha varit därför som ingen hade lärt honom att använda magi på riktigt än.
I vild triumf tog han av sig ögonbindeln och viftade med den över huvudet som en galning. Där kom ett nytt klot.
?Flyg din kos!? skrek Pirrin och slog ut ,med handen. Klotet fortsatte sin färd.
?Bort!? skrek Perrin, ?kom inte hit!?
Han gav upp sina försök och slängde sig istället åt sidan och återvände till sin lärare.
?Äntligen klarade du provet?, sade den gamle mannen, ?jag började tro att du aldrig skulle göra det.?
?Är jag klar nu?? undrade Pirrin.
?Klar? Nej, då. Du har mycket kvar att lära?, sade den gamle, ?först och främst måste du lära dig att hantera magi bättre, dessutom kan du bara en enda sak.?
?Det har du rätt i?? sade Pirrin besviket, ?tänkte inte på det.?
?Anledningen till att du misslyckades med det sista klotet var säkert det att det är lättare om man blundar i början.? Sade magikern, ?det är så med vissa personer.?
Efter en knapp timmes letande hittade Rim sina vänner, sittandes rygg mot rygg.
Mitt på golvet satt de och bet på naglarna.
?Där är ni ju!? sade han ?jag har letat efter er.?
?Har du det?? svarade Ridroh ?då kanske du har hittat en väg ut också??
?Det har jag faktiskt också gjort? svarade Rim.
?Hur kom vi förresten till den här grottan?? undrade Pelle.
?Jo, ni förstår? svarade Rim aningen generad ?när striden började, flydde jag. Jag sprang rätt in i väggen och grävde mig in i den här underjordiska grottan.?
?Jaha? sade Pelle ?och sedan sprang vi samma väg??
?Jag sade ju att vi borde ha följt den där fåran därborta åt endera hållet? utbrast Ridroh ?det var ju Rims spår, precis som jag sade!?
?Men vad är det här för sorts grotta egentligen?? undrade Pelle.
?Tyvärr så tror jag att det är en sådan där grotta som biobiljetter bor i.? Svarade Rim ?och en av dem blockerar vår väg ut!?
?Inte länge till!? sade Ridroh stolt ?vi ska slå oss ut härifrån, levande eller döda!?
?Hur slår man sig ut om man är död?? undrade Pelle.
?Äh, håll käften? svarade Ridroh.
?Jag är med er, killar!? sade Rim plötsligt.
?Du?!? undrade Pelle ?var de inte du som var så rädd för biljetter??
?Jo, men jag kom att tänka på en sak? sade meradiden.
?Vad då?? undrade Ridroh ?en svag punkt, eller något??
?Nej, men det är vetenskapligt bevisat att biobiljetter inte finns så här långt söderut? svarade Rim ?de lever långt uppe vid de norra isslätterna.?
?Och vad har det med saken att göra?? undrade Ridroh.
?Det betyder att det är något lurt med den här biobiljetten!?
?Nu anfaller vi den där konstiga saken!? skrek Pelle ?död åt biljetten!?
?Jaja? sade Rim ?men inte på det sättet. Lyssna noga på vad jag säger??
Värmen nådde hans kropp.
Det har hett, nästan som i en öken.
Han reste sig försiktigt upp och fann att han faktiskt befann sig i en öken.
Dolken, den var borta!
Förbannade rövare, hur kunde de bara göra så här mot honom?
I sanden fanns otydliga spår. Spår som inte helt fyllts med sand. Spår som skulle leda honom till banditerna.
Svärande över skurkarnas odåd följde han spåren genom öknen, tre personer var det.
Vide såg upp från marken, spåren behövde han inte. Han var en ny person. En bättre person.
Trötthet var inte längre ett begrepp han oroade sig över. Trötthet tillhörde den människa han tidigare varit.
Inte heller törst eller hunger betydde längre något för honom, där fanns istället ett annat begär.
Långt inom honom fanns en ondska, den låg där och växte långsamt för var dag som gick.
Även utan dolken tilltog den i styrka och han tappade mer och mer av sin personlighet.
Den gamle Vide var borta.
Hans dolk befann sig inte långt borta nu, han kunde känna dess närvaro en bit längre bort.
Ridroh såg förvirrat på när biobiljetten närmade sig.
Den snurrade runt i luften som när ett löv dalar ned mot marken en blåsig dag.
Det hela såg ut som en rätt märklig dans.
?Vad är det där?? frågade han.
?Ingen aning? sade Pelle ?fråga masken.?
?Jag vet inte heller vad det är? sade Rim ?jag har aldrig sett något sådant förut.?
Plötsligt föll den till marken och försvann i ett blått rökmoln.
Framför dem stod nu en varelse olik allt annat de tidigare skådat.
Om någon av dem sett en björn tidigare så skulle det kanske ha varit vad de först kommit att tänka på. Den var nära tre gånger så stor som en fullvuxen björn i de flesta fall förutom klor och tänder som mest påminde om skarpslipade svärd
Varelsen drypte dessutom av slem och såg allmänt otrevlig ut.
Dessutom spelade den dragspel, sjöng och dansade.
?Eh?? sade Ridroh ?vad är det som händer??
Plötsligt tog varelsen formen av ett träd och började brinna.
Sällskapet stirrade förvånade på varandra.
Trädet lyfte från marken och försvann högt upp i luften.
?Vad var det?? undrade Pelle.
?Jag tror? sade Ridroh ?att det var något fel på gurkan vi åt.?
?Kanske det? svarade Rim med en oroad blick, det var han som ätit mest.
Ett skratt hördes från ovan, och de förstod genast att det var Jobert. Rim blinkade åt de andra, som började småle när de tänkte på att meradidens list hade fungerat.
?Ni skulle ha sett era miner? sade Jobert roat ??det kanske är något fel på gurkan!??
?Men vad skulle det där vara bra för?? undrade Ridroh.
?Ingenting, egentligen? svarade guden ?jag hade bara lite tråkigt, så här på morgonen. Men oroa er inte, jag ska inte ställa till med fler märkvärdigheter nu när ni är så nära som åtta dagsmarsher från Gurkh Bell.?
?Är det så långt kvar?? undrade Pelle ?men varför är allt häromkring förvandlat till gurka??
?Ni är inte riktigt i Gurkh Bells land ännu? förklarade Jobert ?han har koncentrerat sig på de östra delarna av sitt rike de senaste veckorna och det har dessutom gått snabbare än vanligt nu när han har hjälp.?
?Hjälp?? undrade Rim ?hjälp av vem??
Men guden var borta och ingen kunde svara på hans fråga.
Sällskapet fortsatte färden i lugn och ro. Inte så mycket lugn och ro, vid närmare eftertanke, de gick och undrade vad guden menat med att Gurkh Bell fick hjälp.
Men rätt muntra var de i alla fall, de hade ju trots allt överlistat självaste Jobert Rodan!
?Vad skulle vi med dolken till, egentligen?? undrade den ena mannen ?det var väl onödigt att råna honom, det syntes ju på lång väg att han var fattig.?
?Ja,ja du har tjatat om det där länge nu.? Svarade hans vän.
?Och såg du killens ansikte?? fortsatte den förste ?han hade en del konstiga drag som inte såg ut som något jag sett tidigare.?
?Jo? svarade den tredje ?och det är något med dolken som stör mig.?
?Kan ni två ta och sluta tjata om det där nu??
?Men han såg ju farlig ut? sade en av dem ?tänk om han kommer efter oss??
?Han var ju helt borta när vi lämnade honom. Dessutom är han långt borta.? För att förtydliga hans åsikt vände han sig om mot de andra som gick bakom honom och skulle just till att säga något då han fick se något som han knappt trodde var sant.
De andra såg frågande på honom och vände sig om, även de.
En bit bort, lagom långt bort för att det skulle gå att urskilja, kom mannen från dagen innan springande i full fart.
?Hur kan det här stämma?? undrade en av dem ?Han måste ha sprungit i den där takten hela tiden för att hinna fast oss.?
?Han kan ju inte vara mänsklig den där!? skrek en annan i förtvivlan.
Hela gänget lade skrikande benen på ryggen, ingen av dem ville stanna för att se om mannen kunde slåss lika bra och outtröttligt som han kunde springa. Det hade varit ett misstag att stjäla den där dolken, ett stort misstag.
Det här går ju inte för sig. Han kunde inte börja tycka om dem. Planen var att utföra den uppgift han tagit sig an och sedan döda de andra. Dolken hade han i säkert förvar, fastspänd på låret nedanför höger höft. Han kunde lätt nå den genom ett hål i fickan. Om han hade förstått saken rätt, så var den mycket lätt att tappa bort. Det var därför han hade en bit av kedjan lindad kring dolken.
Couvenante hade varit smart när hon kom på idén med kedjan. Hon hade varit mindre smart när hon låtit smeden som hjälpt henne leva. Pelle å andra sidan gjorde inte sådana missar, ingen skulle kunna spåra vare sig honom, dolken eller Couvenante med hjälp av den mannen, det hade han sett till.
Det var eftermiddag och solen stod fortfarande högt på himlen. Landskapet bestod som vanligt enbart av gurka.
Det var ganska så tråkigt att inte se annat än gurka dagarna i ända. Medan de gick där försökte de se något som inte var av gurka, men misslyckades.
?Det där var intressant? sade Ridroh plötsligt.
?Vad?? undrade de andra på en gång, fanns det något intressant här så skulle de minsann se det också.
MER ÄN HALVA 2BC!