Sent omsider vaknade han äntligen upp ur sin oroliga slummer. Kippande efter anfan tog han emot muggen vatten som Eowyn räckte honom. Girigt hällde han i sig den klara vätskan och lutade sig sedan tillbaka för att pusta ut.
"Var är vi?" frågade han.
"Vi har kraschat någonstans, var vet vi inte," svarade kvinnan. "Så fort du har blivit bättre ska vi ge oss av för att undersöka saken."
Darce log ett märkligt leende som fick kartläsaren att känna sig illa till mods: "Javisst."
Så försjönk han återigen in i en febrig halvslummer.
Så förflöt de närmaste dagarna. Efter en vecka kände sig Darce redo för att ge sig upp ur sängen. Han reste sig med ett stön och lutade sig på sin stav. Med kärleksfull blick smekte han dess runda former.
"Snart, min älskling, snart skall allt bli som det är tänkt att vara. Snart..."