Lite psykologi
Innanför den stora ekdörren låg salen tom. Utanför anlände Nibelung, Beth och Pejgan med varsin fackla i handen. Det var de enda ljuskällorna som existerade innanför borgens väggar. Bakom dem kom resten av Phorumets deltagare smygande, tisslande, tasslande i mörkret. Paddus trädde in i ljuscirkeln och närmade sig Nibelung.
?Vad är det som står på?? undrade han ?vad gör vi här??
?Jag vet inte? svarade Nibelung ?ingen här vet varför.?
?Det enda vi vet är att han har kallat alla i rådet? sade Beth ?det måste vara viktigt.?
?Ska vi träda in?? undrade Pejgan och sköt sedan upp dörren när de andra nickade bifall.
I stora salen var det mörkt. Inga rörelser syntes i rummet. Utanför vräkte regnet våldsamt ned och det smattrade mot de enorma rutorna på andra sidan av rummet. Nibelung, Beth och Pejgan visste att ovädret inte var äkta, men det förstärkte stämningen, det kunde de inte förneka. Samtliga i rummet hoppade till mer eller mindre när ljuset efter en blixt lyste upp salen och avslöjade en mörk figur i bortre änden av bordet.
?Ni undrar säkert varför jag har kallat er, denna sena timme?? sade figuren och facklorna som kantade salens väggar tändes. Visst var det ugglans mörka skepnad som satt där borta, på andra sidan bordet. Panik bröt ut bland rådsmedlemmarna och de kastade sig efter första bästa stol. Ugglan dolde fortfarande sitt ansikte, och smålog därför utan att de andra märkte det. Stämningen hade han verkligen lyckats bygga upp, vem vet, det kanske skulle visa sig avgörande? Nibelung satt bredvid Paddan ganska långt bort från ugglan bland några av de nyaste medlemmarna.
?Ska han inte säga ?elementärt mina kära rådsmedlemmar? också?? viskade Nibelung tyst. Ingen av de som hörde honom skrattade det minsta, stämningen i rummet tillät inte det. Ugglan betraktade de andras ansikten; Pejgan, wolf, Steinman, Beth, Yermon, Beltomas, Eowyn, Flamnag, Emil, Ioreth, Salamander, Mullvaden Tage, Paddus, Nibelung, Safir, Emelie, Elaz, Christina? och alla de andra. När han hade väntat länge nog, byggt vidare på stämningen, sköt han undan sin huva och började tala.
?Ni är alla kallade på grund av alla de problem som vi haft på forumet den senaste tiden? ugglan såg hur några av de samlade försökte glida in under bordet och försvinna, han drog upp dem med sin blick och fortsatte ?som ni alla vet så existerar den här världen mellan verklighet och fantasi. Verkligheten som vi alla känner så väl med skolor, jobb och Danmarks-resor. Fantasin som vi har samlat i världen Salamander skapat, med äventyr, monster, ja allt som vi saknar i den verkliga världen.?
Rådet lyssnade med spänning, undrade vart detta skulle leda.
?Ni vet också att vi har haft?problem här i rådet de senaste dagarna? fortsatte ugglan ?demoner strövar fritt, en rosa Äjja-process pågår och, ja ni vet själva vad som händer.?
Salen var tyst, alla andades med samma andetag, eller lät bli att andas över huvud taget. Ugglan hade nästan tänkt berätta för dem att de själva var grunden till alla problem, att det ju var de som skapat sina egna demoner så att säga, men insåg att det skulle kunna leda till upplopp och kaos. Om inte alla var eniga om hur det egentligen låg till, kunde vad som helst hända. Ingen fick tro på att det fanns en demon bland dem, om de visste att den inte fanns skulle den genast försvinna. Detta var ju trots allt deras värld där allt var som de ville.
?Jag har samlat er alla här i kväll för att ordna upp problemen? avslöjade ugglan och de flesta i salen andades ut, förutom de som kände sig mer eller mindre skyldiga och oroade sig för bestraffning ?först och främst så ska jag fördriva de onda tankar som fått några av er att gå över till rosa Äjja.?
Ugglan drog fram ett föremål ur en osynlig ficka och släppte det i luften. Föremålet seglade långsamt fram över bordsytan och landade i mitten av bordet. De samlade var imponerade av detta, föremålet måste väl vara magiskt? Nibelung, Beth och Pejgan var däremot föga imponerade av ugglans trick. Föremålet var för den delen en av Nibelungs burkar, målad i starka färger.
?Stirra nu noga på den här?Tankerenaren? sade ugglan ?sedan är ni alla fria från rosa Äjja.?
Det lilla antal i rummet som förstod vad ugglan höll på med spelade med för att inte förstöra ugglans tillställning. Till och med Nibelung stirrade intensivt på burken, även om han hade andra skäl; han försökte utröna huruvida burken var tom eller full. Ugglan började långsamt mässa:
Alla onda tankar övergiv,
Återgå till era normala liv!
Om och om igen läste ugglan sin trollformel tills han slutligen lät burken börja lysa, sväva upp i luften och sedan försvinna i tomma intet.
?Så var den saken avklarad? utannonserade ugglan ?Tankerenaren försvann, alltså är alla onda tankar borta!?
Det lät ju logiskt, tänkte alla i salen där de satt och skakade av stämningen. Även denna gång gjorde Nibelung samma sak, det var bara det att han skakade av en annan anledning. Dessutom höll han inte med om att alla onda tankar var borta. Han var nästan helt säker på att den där burken varit full.
När de skakade rådsmedlemmarna hämtat sig en aning, inte för mycket, men en aning fortsatte ugglan.
?Någonstans här, i denna byggnad, stryker den där onda demonen omkring? sade han ?men jag vet nog hur man blir av med sura gamla demoner, jag.?
Nibelung stirrade förskräckt på ugglan när denne tog fram ett nytt magiskt föremål. Den här gången lät han inte föremålet sväva iväg, han lade det helt enkelt på bordet framför sig. Nibelung satt långt därifrån, men han kunde höra på nedslaget att burken var tom. Han andades ut.
?Jag skall nu exorcera denna plats, driva ut den onda demonen ur vår borg och för evigt fängsla den i denna behållare!? sade ugglan ?koncentrera er nu noga??
Alla i hela rummet stirrade på den lilla målade burken medan ugglan långsamt började mässa.
Elaka monster, fula demon
Jag fängslar dig härmed, ditt fån!
I denna burk ska du förevigt vila
Där kan du sitta, se ful ut och smila!
Nu ställer du inte längre till med bråk
Burken här blir din nya plats, din kåk.
I denna värld ska du ej finnas mer
Kyla och mörker är allt du känner, ser!
En blå rök slingrade sig nedåt genom taket och lade sig i den tomma burken som ugglan genast tog hand om.
?Nu kan ni sova tryggt om nätterna, kära vänner? sade ugglan ?demonen är för alltid instängd i burken här, och den tar jag hand om.?