Edvins lektion i svärdskonst
Det var tidig förmiddag då sai-el folket äntligen kom ut ur öknen. Edvin var på strålande humör. Grönt gräs, friskt vatten och en klarblå himmel. När han såg efter närmare så var nog inte himlen så klar som han först trott. I väst var himlen fylld av svarta moln. Självklart skulle det bli oväder när han äntligen kom ut ur öknen! Han hade knappt gett order om att de skulle slå läger innan stormen var över dem. I öknen som de just lämnat virvlade sanden högt upp i luften och skulle på det sättet ha förmörkat himlen om inte molnen redan gjorde det. Ett buskage lättade från marken och resterna efter tre män kunde ses i några minuter innan hela öknen vänts upp och ned över dem.
Edvin stirrade surt ut i regnet. Vilket PERFEKT sätt att förstöra hans dag! Hela den där grejen med att han skulle få lära sig slåss var roligt. Att de var ute ur öknen var roligt. Regnet var ungefär lika roligt som mask och spenat. Lousie satt och såg på honom. Han vände sig om och stirrade på henne.
"Ja?" frågade han lungt, men med en obehaglig känsla i maggropen. Varför satt hon ALLTID och såg på honom, ungefär som en jägare såg på sitt byte?
"Ja, vad då?" undrade Lousie.
När han inte kom på något svar snabbt nog tillade hon hastigt, "din fjolliga fåne?"
"Jag är ingen fåne!" protesterade Edvin.
Lousie gav honom en tvivlande, förolämpande blick.
"Jo?, tillkännagav hon till slut, "det är du!"
Och innan Edvin han hitta på något lämpligt svar kom Langorn in i det kvava tältet Edvin och Lousie suttit i och sade:
"Det är dags för din första lektion, Edvin. Det har slutat regna."
Sedan försvann han, och Lousie följde efter. Edvin suckade och följde efter, han också.
Edvin greppade självsäkert svärdet och svingade det poserande. Sedan tappade han det. På foten.
"Edvin!" gormade Langron. "Jag så ju ÅT dig att inte göra någonting förrän jag gav dig tillåtelse!"
Edvin tog sig om foten och gnydde. Svärdet låg kvar på marken. Langorn plockade upp det och pekade demonstrativt på den liggande Edvin med svärdet.
"Titta här!" utbrast svärdsmästaren argt. "En fiende skulle LÄTT kunna hugga ihjäl dig nu, när du ligger så där!"
Edvin stirrade på honom.
"Vi är ju mitt i vårat LÄGER!" påpekade han samtidigt som han undersökte sin skadade fot.
Något av luften gick ur Langorn.
"Edvin..." morrade han sammanbitet, "har du ingen FANTASI?"
Edvin begrundade det en stund. En lång stund. Louise fnissade.
"Nej?" chansade han till slut.
"Upp med sköldsarmen! Neeej! Ner med den!" Vrålade Langorn och fintade mot Edvin. "Sluta hoppa omkring! Ta emot slagen och gör dig beredd på motattack!"
Edvin slutade ducka och försökte, förtvivlat, ta ett fastare grepp om det på tok för tunga svärdet. Langorn drämde till honom med svärdet på armarna och axlarna.
"Rör på dig! Herre gud, är du DÖV, Edvin?"
Vid ungefär den punkten brast Edvins tålamod. Han kastade ifrån sig svärdet, vände, och gick därifrån. Louise och Langorn stirrade efter honom.
"Jag tar en paus!" vrålade Edvin surt åt dem, och försvann.
Loise gav Langorn en menande blick. Langorn suckade.
"Jag kan inte ens lära Edvin att HÅLLA i ett svärd. Hur ska jag då kunna slås med Vita Foten?" klagade han. Loise klappade honom tröstande på axeln.
"Oroa dig inte!" sade hon tillitsfullt, "det är helt och hållet Edvins fel, inte ditt! Edvin är ju inkompetent, vet du."
"Åh." suckade Langorn, "tror du verkligen det?"
"Visst. Dessutom-" tillade hon tankfullt, "så kan du ju alltid lära MIG att slås med svärd."
"Vill du det?" frågade Langorn och sken upp. "Vad bra!" Sedan tillade han strängt, "men då MÅSTE du öva ordentligt, det går inte ann att Hon-som-kommer-med-en-liten-blomma går och blir dödad, har du FÖRSTÅTT?"
Loise nickade.
"Visst." sade hon.