Ännu ett bonuskapitel!
Den svarta hinden slår till igen
"Det är så här?, fortsatte Melker, "att det tredje visa spöket, Mara'ts, är en en vampyr."
Ridroh ryste. Pelle ryste. Rim såg hungrig ut.
"Men var inte... Marst? ett spöke?" undrade Pelle. "Hur kan man vara BÅDE ett spöke och en vampyrer?"
"Det är väl, um, ett heltids jobb?" påpekade Ridroh osäkert.
"Precis", höll Pelle med.
"Allt det där, um... blodsugandet och kist sovandet och spegel undvikandet?" tillfogade Ridroh vagt.
"OM ni ville ha GODHETEN..." muttrade det första visa spöket dovt.
"Mara'st" (han gav Pelle en mörk blick) "är tvungen att VARIERA sina behov. Behovet att vägleda vilsna själar och behovet att suga deras hjärteblod."
Pelle och Ridroh ryste. Rim kastade en blick ut genom fönstret.
"Men..." föll Melker in, "På sistonde så har hon -Mara'st- fått svårt att hålla ISÄR sina yrken... Vi har fått ett hemskt dåligt rykte..." Han suckade.
"Um... Grabbar?" frågade Rim.
"Uuhhaaaa!" utbrast Ridroh och hoppade till. Pelle gav honom en nedlåtande blick.
"Alltså..." fortsatte meradiden, "Det har slutat regna, men..."
"HAR det?" undrade Pelle förvånat "men..."
"MEN det är inte vårt stora problem..."
Rim stirrade ut genom fönstret.
"Vad då 'problem'?" muttrade Ridroh.
"Jo, för på vägen hit marscherar en pöbel..."
De båda spökena ryckte till. En pöbel... En trevlig liten hämdlysten pöbel... Med facklor och allt...
Louise kände sig mycket bitter när hon gick mellan tälten droppande av regn. Det regnade inte så intensivt som det hade gjort men ändå alldelles för mycket för hennes smak. Hon hade nästan gjort ett mycket alvarlig, ja nästan fatalt, misstag. Hon hade nästan glömt en förolämpning när hon pratade med Edvin. Han hade tydligen en mycket ohälsosam inverkan på henne. Hon hade till och med kommit på sig med att försöka kontrollera sitt humör! Något måste göras, men vad? Hon fick nog fundera på det ett tag till.
Vind-rens, Bob, Wilgot och vargen traskade glatt fram läng trådarna. Bob nynnade då och då på en visa eller en sångstump.
"Har ni tänkt på en sak?" undrade Vind-rens fundersamt.
"Humppe-dumppe-duh... Nej, vad då?..?
?La-la, la-la-LA" nynnade Bob.
"Alla de här..."
"Hummpe-dumppe-duuh."
Vind-rens suckade, "trådarna som vi går på, de är numrerade!"
"Ooooj, vad häftigt!" utbrast Wilgot sarkastiskt. 'Häftigt' var ett ord som han plockat upp längs vägen någonstans. Var visste ingen säkert, men Bob närde en felaktig misstanke om att Langorn låg bakom. Vind-rens ignorerade noggrant Wilgot, som gjorde honom nervös, och fortsatte att tala.
"Jag misstänker att det rör sig om en kod. Kanske, om vi löser den, att vi kan få reda på VART vi är på väg, utan att behöva gå vilse stup i kvarten!"
"Näe, inte varje kvart!" sade Bob.
Wilgot, vargen och Vind-rens gav honom en tom blick.
"Vad då?" undrade Vind-rens till slut.
"Vad då, vad då?"
"Vad då, vad då, vad då?"
"Vad då, vad då, vad då, vad då?"
"Häftigt" komenterade Wilgot.
"Vad då, vad då, vad då...?" började Vind-rens.
"Wowwowowoooyyyylll!" utbrast vargen.
Vind-rens tystnade.
"Jag tror att han försöker säga något!" sade Bob.
"Nej, han FÖRSÖKER inte, det är bara du som inte fattar!" påstod Wilgot. "Han säger: Den... ergh... gröna? Jaha, svarta... hinden har... omvandlat? Åh, så klart, förvandlat sig till en jätte-lik... råtta..." han lade pannan i djupa veck och försönk helt i det språkliga problemet. Vind-rens och Bob gav varandra panikslagna blickar och började sedan gå därifrån. "fladdermus och kommer... kommer... kommer för att äta upp... Eh... Hallå? Vart ska ni?" ropade Wilgot efter de försvinnande männen. "Ni måste vänta på mig! Hallå!?"
Vind-rens och Bob bara sprang.
Wilgot och vargen stirrade efter dem. Sedan vände sig Wilgot mot vargen.
"Jaha, då är det bara du och jag kvarrr..."
Bortifrån platsen där trolkarlen och Bob förmodligen befann sig vid det här laget hördes plötsliga skrik och ljudet av väldiga vingslag.
Rök doft gick nu att känna i luften.
Wilgot gav vargen en blick.
"En drake?" frågade han surt. "menar du att jag just missade en DRAKE? SKIT OCKSÅ!"
Bortifrån draken hade skriken tystnat. Wilgot suckade.
"De var fina män" sade han. "Och nu slipper vi dem ÄGNTLIGEN."
"Ooouuyl!" instämmde vargen.
Bättre dem än vi...
Och så gick paret bekymmerslöst vidare i riktning mot Gurkh-Bell.
Edvin satt och tittade på när Lousie tränade. Eller blängde snarare. Varför skulle hon lyckas så mycket bättre med allt hon gjorde än han? Det var orätvist, Edvin förde trots allt befäl över en hel armé! Han funderade skarpt på att beordra Lousie att hon skulle sluta med det.
"Upp med skölden! Bra!" gastade Langorn åt Lousie.
Edvin blängde. Lousie smällde till Langorn på axeln med det tunga träsvärdet och han sade belåtet att det var dags för en paus. Edvin blängde ännu mer. Särskilt på Lousie... Som vände sig om.
"Ja?" undrade hon "var det något?"
Edvin öppnade munnen för att klaga lite, men Lousie hann före.
"Din idiot!" vrålade hon och sparkade till honom.
Löst, till hans (och hennes) uppenbara förvåning.
"Lousie!" skrek Langorn. "Nu börjar vi!"
"Din mes" viskade Lousie till Edvin, som låg och kved på marken, och försvann sedan. Edvin stirrade gapande efter henne.
Louise var mycket irriterad. På vad? Undrade hon. På att träningen? På Edvin? Bingo! Där var det. Varför klagade han aldrig numera? Inte ens för sparkar i magen. Ett tag hade att hon var bättre med svärdet stört honom. Men nu fungerade inte det heller. Hon övervägde att sluta med träningen. Nåja, hon kunde ju hålla på ett tag till åtminstonne. Men hon måste komma på något nytt. Hennes ursprungliga skäl till att göra livet surt för honom var ju ändå ur världen nu. Frågan vad bara vad hon skulle göra. Louise hade växt upp tillsammans med sina föräldrar och 34 syskon helt avskild från övriga världen. Därför fanns det mycket hon fortfarande inte kände till.
Några timmar senare stirrade Vide med öppen mun på lägret. Var det inte här de fanns, hans kidnappare? De som trott att de kunde fånga HONOM? Han klappade försiktigt sin dolk, och kröp lite närmare.
"Oroa dig inte, min ssssöta, min sssskatt. Vi ssska ta hämd."
I lägret sov ett dussin människor, ovetande om faran, ovetande om att sai-el krigarna gjort myteri och vägrade att sitta vakt. Det som en gång var handelsmannen Vide smög sig närmare.
"Är du SÄKER?" undrade Maskros irriterat. "Kan du inte bara ha inbillat dig?"
"Nej, jag lovar!" snyftade sai-el krigaren chockat. "Det VAR en varelse här (här i lägret!) och den... den försökte att DÖDA mig!"
Langorn suckade. Edvin såg förvånad ut.
"Men du som är en riktig krigare och allt... Nog måste du möta döden så gott som varje dag?"
Lousie undrade argt var han var för någon idiot. Sai-el krigarna var ALDRIG i strid. Alla fiender bara sprang sin väg, direkt...
"Tyst med dig, Edvin" sade Langorn frånvarande. "Hur såg han ut? Den här... varelsen?"
Krigaren drog efter andan och spärrade upp ögonen (något överdramatiskt, tyckte Maskros).
"Det var det värsta av allt!" utbrast han förskräckt. "Han... DEN hade inget... Inget ansikte!"
Lousie flämtade förtjust till. Edvin stirrade in i den pyrande eldstaden, och lade fundersammt på ett par vedträn.
"Jo, VISST. Men hur såg han ut?" undrade Langorn, som tagit befälet, eftersom alla andra låg och sov och Edvin... var frånvarande. Sai-el krigaren blängde på Langorn.
"Han hade inget ansikte, sade jag!" utbrast han argt. Lousie såg också arg ut.
"Jo, visst, men HUR... Äh, strunt i det förresten" suckade Langorn.
"Just det!" fräste Lousie.
Langorn blängde på henne. Edvin stirrade in i brasan. I sidled... Allting handlade om att han skulle röra sig i sidled... Allt var fölorat om han inte rörde sig i sidled. Allt. Sammtidigt som Edvin sjönk allt längre ned virvlarna av främmande tankar, fortsatte pratet.
"Men om han inte hade ett ansikte, hur kunde han då se dig?"
"Det gjorde han inte... Eh... Inte!"
Rösterna lät främmande, avlägsna.
"Ååååh, VISST! Men hur kunde han då övermanna dig?"
Sidled, sidled.
"Övermanna och ÖVERMANNA, skulle inte kalla DET övermanna. Ingen stil, ingen finess."
Han måste berätta för de andra. Om sidled, alltså.
"Men han vann ju?"
"Ja, fast... JA, sade jag ju, sluta säga vad det nu var du tänkte säga. JAg hade bara en dålig dag."
Rösterna var så otydliga nu att han knappt kunde höra dem. Bra. Då kunde han koncentrera sig så mycket bättre på problemet. Sidled. Sidled...
"Edvin!" fräste Lousie, som inte gillade att glida utanför allas absoluta intresse.
Edvin rycktes upp ur den ström av tankar som han dragits ned i. Han hoppade till.
"Försök hålla dig vaken!" fortsatte Lousie argt. Edvin ryskade lite på sig, men hade den kvardröjande misstanken att han inte var helt tillbaka i den riktiga världen. Sidled, sidled.
Edvin gick ut mot skogen. Louise bara fräste åt honom så han tyckte det var lika bra att gå någon annan stans. Svärdet som han bar för syns skull slog mot benet. Han hade tänkt lägga av det eftersom Louise jämt kastade föraktfulla blickar mot honom när han hade det. Men idag hade hon plötsligt slutat med det så han hade struntat i det. Louise kom springande mot honom. Plötsligt drog hon svärdet.
?Edvin, se upp!!!? skrek hon. Edvin vände sig om och fick syn på ett ansiktslöst monster. Louise kom springande mot monstret. Hon rörde sig genast i ett avancerat fäktningsmönster. Raps hönan trillar ner från Eifeltornet hade Langorn kallat det. Edvin drog också sitt svärd. Sidled. Han såg hur Louise började med dödstöten. Just då fick hon en näve i huvudet och föll ihop i en hög. Sidled, Sidled, Sidled! Edvin rörde sig i sidled runt monstret och körde ett svärd in ryggen på det. Det skrek hon vrålade.
?Duuu?, gurglade det, ?ska få igen.?
Det kravlade sig långsamt ut mot skogen.
Bimbo stirrade surt ut över gurklandskapet. Var fanns den där bron som molnet hade pratat om.
"Det här ju löjligt!" utbrast hon till slut och vände sig till dumfnissen "vi har gått omkring här i TIMMAR, och jag har då inte sett någon bro."
Den lilla fnissen kliade sig brydsamt i huvudet och framhöll sedan med pipig röst:
"Dänh flytha på s?" Bimbo funderade på detta ett tag.
"Nej" sade hon till slut "broar flyttar inte på sig. Eftersom de sitter fast i marken."
Fnissen satte sig trött på en stor gurkstock som vält över floden.
"Eller var det båtar?" Bimbo satte sig, hon med, och funderade vidare på problemet.
Efter en stund fick hon en idé.
"Jag vet!" utbrast hon. Dumfnissen såg upp ifrån vad-han-nu hållit på med.
"Vi kan BYGGA en bro!"
"ja. bydda rrr!"
De letade en stund efter en stock eller något.
"Är du säker på att vi ska över den här floden?" sade Bimbo Vagger fundersamt när de tog en paus.
Dumfnissen rykte på axlarna.
"Den verkar liksom bekant..."
"Mick ver'b'ant, min ski övrrrr" påpekade dumfnissen.
Bimbo såg sig omkring. Nu skulle de bara behöva något att bygga av...
?Tre femmor! Slå det om ni kan.?
?Två sexor och en femma, he he he.?
?Två sjuor och en fyra!?
?Sjuor! Hur kan du få sjuor??
?Precis! De här tärningarna har bara sex sidor!?
?Men titta själv då!?
?Jo, du har rätt. Det är två sjuor??
?Om vi hade fler tärningar skulle vi kanske kunna spela något mer intressant??
?Hmm?Det har du rätt i förstås.?
?Någon som vill ha mer piptobak??
?Nej då, ingen fara. Det här räcker ett bra tag.?
?Är det verkligen bra att sitta och spela just här??
?Vi kanske borde ge oss av??
?Det har ni nog rätt i. Vi får fortsätta lite senare.?
?Åt vilket håll var vi på väg nu igen??
?Före ni sprang in i mig? Det där hållet.?
?Kommer du med oss??
?Visst, det var trevligt att träffa någon som tycker om att spela tärning.?
?De andra har nog gått i förväg skulle jag tro??
?Vi hittar dem nog när vi kommer ut, det är ingen fara med det.?
?Den jökeln stack iväg med mitt svärd i ryggen!? klagade Edvin.
?Jag tror det heter jäkel, och det vore trevligt om du kunde sluta tjata om de där svärdet??
?Ja,ja? brummade Edvin till.
?Jag hann aldrig tacka dig ordentligt för att du räddade mitt liv??
?Kan du inte göra det nu då??
Röd i ansiktet såg hon sig om, de hade nästan kommit in i lägret.
?Inte här ditt jäkla nöt!?
Ett ljus gick upp för Edvin, han hade nog gjort bort sig.
Konstigt nog hade det väldiga ovädret upphört efter några timmar, detta fick Bal?Sauron att börja fundera.
Han hade kunnat slå vad om att ett oväder med den storleken skulle ha hållit i sig flera dagar i sträck.
Ja, han var i alla fall inte den som dröjde med att komma igång. Tidigt på morgonen hade hans armé kommit på fötter igen, de skulle nog komma fram till passet som planerat.
Inte heller Lego-Klas hade saktats ned. Hans armé hade marscherat hela dagen och snart var det dags att vila. Det kunde mannarna behöva efter den dåliga sömnen förra natten.
När Edvin och Louise återvände till lägret var det full uppståndelse. Sai-el krigare sprang fram och tillbaka åt olika håll.
?Där är du Edvin? sade Langorn ?det har hänt någonting??
?Jo, vi kan se det? förklarade Edvin ?men vad??
?En stor grupp Sai-el krigare blev trötta på dig eftersom du beordrat en ledig dag bara för att du skulle kunna öva fäktning!?
?För det lilla?? undrade Edvin ?Vart tar de vägen nu då??
?Jag vet inte? svarade Langorn ?men jag tror de har en ny ledare.?
Edvin var fundersam då han stod i sitt tält och såg sig om med en bägare vin i handen. Han hade ägnat dagen åt att överlägga med diverse klanhövdingar. De hade haft massor med löjliga frågor som de säkert kunde klarat av själva. Men inte. Varför göra något själv när man kan överlåta det till Han som kommer med draken. Varje gång det är något som är så vansinnigt oviktigt, att ingen ens skulle bry sig om det i vanliga fall, kommer det till mig med det. Han suckade bittert.
Sai-el hade en förkärlek för lila vilket råkade vara den färg han ogillade mest. Hela tältet var gjort av tjockt lila tyg. Och sängkläderna. Och möblerna. Och allt annat. Hela etablissemanget fick honom att känna sig som han var på väg att drunkna i lila. Han stirrade mot den lila (och för den delen lilla) öppningen. Plötsligt såg han konturerna av en kvinna röra sig utanför tältet. Han hann dock inte tänka närmare på detta innan Louise huvud stack in.
?Vad har jag nu gjort för något?? sade han uppgivet. Hon mörknade och gick fram mot honom så hastigt att han förskräckt trillade av stolen han satt på. Han reste sig snabbt igen.
?Du är så..? började hon ilsket, men ångrade sig tydligen och ansiktet återfick sitt lugn.
?Jag kom för att säga tack.? sade hon lugnt. Till hans förvåning gick hon rakt fram till honom, lade armarna om honom och gav honom en inte allt för lätt kyss. Han tappade bägaren i bestörtning och tänkte dra sig undan men kom på att han egentligen inte ville det. Efter en stund släppte hon greppet om honom och steg undan. Han kippade efter andan. Hon började gå mot utgången men när hon kom fram rodnade hon plötsligt och stirrade ilsket ut genom öppningen. Edvin gick fram och tittade ut. Utanför stod en hel flock med Tras?h?ankar och såg illmariga ut?