Nu börjar vi komma in på avsnitt man faktiskt minns:
Jag presenterar....
det hysteriskt roliga kapitlet:
VAMPYREN!'
"Tja..." Melker skruvade besvärat på sig "just nu?"
"Nej, i morgon." sade Ridroh ironiskt. Melker gav Kasper en nästan desperat blick.
"Skulle tro att han är på väg med en stor, otrevlig armé för att krossa dina vänner."
Ridroh mottog detta svar med en lugn tystnad. Pelle stirrade på honom. Till slut sade han:
"Du menar, hur då? Som i, du vet, krossa? Näe, skulle inte tro det."
"Vafalls?" undrade Kasper, "det är inte precis, alltså, ett VAL man kan göra. Det är inte precis så att man VILL bli krossad."
Ridroh skakade på huvudet.
"Ledsen, men jag är inte intresserad."
Pelle gav Ridroh en orolig blick.
"Öh... Ridroh?" sade han, "Han sade att det andra spöket..."
"Oraklet." rättade Melker hjälpsamt.
"Vadå?"
"Oraklet. Tre visa spöken. Ett medium, en gestalt-bytare och ett orakel."
"Åh" sade Pelle, inte alltför intelligent, kanske, "alltså, Ridroh, ett ORAKEL är på väg med en stor, livsfarlig ARMÉ för att KROSSA dina VÄNNER. Betyder inte det någonting för dig?"
Ridroh verkade tänka på någoot annat.
"Vad heter han?" frågade drakrytaren till slut.
"Vem?" undrade Rim och knaprade på en nydödad hjort.
"Oraklet. Spöket. Eller vad han nu är för något."
"Åh" sade Kasper, "han heter Gurkh Bell, han har alltid varit lite förtjust i gurka, ser ni."
Pelle och Ridroh stirrade på varandra medans innebörden i detta gick upp för dem. Ett ORAKEL med GURKSTENEN och en ARMÉ? Rim spottade ut hjortens bröstkorg så att den landade på golvet med en skräll.
"Gu-Gurh-Gurkh BELL?" frågade Ridroh nervöst "jag hörde väl fel, eller hur? För jag tyckte precis att du sade..."
"Gurkh-Bell" sade Pelle, och greppade automatiskt dolken.
Arbetsskada, kallade han det.
Han stod på krönet av en ås och blickade ned på förödelsen. Marken, som tydligen varit grön tidigare, var nu svartbränd och fläckad av blod. Enorma sprickor i marken försvann djupt ned i jorden. Ingenstans därute syntes något levande, han vände sig om. Bakom honom stod de få som överlevt, skadade och döda låg samlade på marken. Där, på marken bredvid honom såg han någon han kände igen. Han föll på knä bredvid kroppen.
"NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!"
Edvin satte sig käpprätt i sin bädd. Svetten rann över hela hans kropp och hjärtat slog hårt och snabbt. Utanför tältet kom folk springande och han insåg att han måste ha väckt dem.
Följande morgon blev Pirrin inkallad till övermagikerns rum. Han kände sig smått oroad över detta. Kunde det ha något med incidenten i biblioteket att göra? Övningen hade gått så bra så, han kunde kanske ha varit lite försiktigare men enligt honom själv var det riktigt lyckat. Magikerna var däremot av en ganska så motsat åsikt.
Strax efter att Edvin stigit upp hörde han en röst.
"Hej då!" sade den, varpå Edvin såg sig omkring.
När han insåg att den kom inifrån sitt huvud blev han rejält skrämd. Om en röst i hans huvud sade hej då, så borde ju det betyda att han skulle dö?
"Vad menar du med 'hej då'?" undrade Edvin.
"Jag sticker nu." svarade rösten.
"Vad?"
"Det var lite ont om kroppar till min reinkarnation, så jag var tvungen att stanna i ditt huvud ett tag. Hoppas det inte gör något?"
"Eh, nej då..." sade Edvin, "ingen fara."
"Farväl!"
"Adjö, då."
När han steg in i rummet blev han smått förvånad. Ingen av de samlade såg riktigt sur ut. Eller så såg de sura ut, men ville låta bli att visa det.
"Grattis" sade övermagikern.
"Va?"
"Du har kommit så långt i utbildningen att du nu kan kalla dig legitimerad magiker av tjugonde graden" fortsatte magikern, "men du måste fortsätta öva även efter att du lämnat oss."
Pirrin var inte riktigt säker, men tjugonde gradens magiker lät rätt bra.
"Så, vad gör jag nu?" undrade Pirrin.
"Nu ska du bege dig till Edvin och lära honom att använda magi, kom ihåg att det bara är du som har tillstånd att bli hans lärare. Landalf får till exempel inte lägga sig i utan tillstånd från de andra trollkarlarna" sade en av magikerna i rummet "Sai- el öknen var det visst?"
"Hur kommer jag dit då?" undrade han.
"Det här?, sade en av magikerna och en ljusflöck dök upp i luften mellan dem, "är ett fönster. Genom det kan du ta dig till Sai-el öknen på ett ögonblick."
"Men kom ihåg?, sade övermagikern, "att magin fungerar lite annorlunda här än där nere. Din magi kommer inte att var tillräckligt stark för att flytta lika stora föremål till exempel."
"Det ska jag komma ihåg." sade Pirrin och hoppade in i fönstret.
"Äntligen är vi av med honom?, sade överstemagikern, "skönt att han lärt sig tillräckligt redan..."
"Vi kanske borde ha sagt till honom att man inte ska HOPPA genom fönster?" undrade någon.
"Äh, han har sig själv att skylla för landningen." sade någon annan.
"Hoppas hans lärling har större talang för magi." sade överstemagikern, "annars är det nog ute med världen..."
Mannen såg sig förvirrat omkring, som om han väntade sig att något mer underligt skulle hända. Plötsligt hade en man snubblat ned framför ögonen på honom. Ur tomma intet! Sedan hade han frågat efter Edvin, och när han berättat att de gett sig av för runt fem dagar sedan hade galningen stulit hans kamel. Sedan hade kamelen galopperande släpat iväg honom västerut. Det var kanske inte bra att sitta ute i solen så här?
"Någon som vet hur långt det är kvar?" undrade Ridroh när de vaknade nästa morgon.
"Skulle tippa på en fyra dagsmarcher" svarade Pelle.
"Så långt?" undrade Ridroh "hur mycket gurka finns det här egentligen?"
"Vad ser det ut som?" svarade mördaren, som var trött på Ridrohs frågor.
"Men då fortsätter vi väl då" sade Rim och reste på sig.
"Vad gör du?" undrade Pelle som tyckte det såg konstigt ut när meradiden reste på sig.
"Jag tyckte nästan att jag såg något därborta" förklarade Rim "jovisst är det något. Ta skydd."
Efter alla äventyr visste de andra vad som menas med att 'ta skydd', Rim måste ha sett något farligt.
Både Ridroh och pelle hoppade in i varsin buske för att gömma sig och meradiden, i brist på idéer, lade sig på rygg och spelade död.
Pelle sköt undan en gurkkvist och kikade ut, men det fanns inget att se förutom en meradid som spelade död. Han kände sig lite glad för att det inte varit något hemsk och lite sur för att han i onödan kastat sig i busken, och skulle just sticka upp huvudet för att skälla ut Rim, när han fick syn på något. Kanske inte 'på' något, men han såg något i alla fall. Små vaga rörelser som kom närmre och närmre. En kudde!
När rörelserna kom närmre gick det faktiskt att urskilja två figurer som, nästan osynliga, promenerade förbi pratandes ett konstig språk.
"Kl'klaf kasd' as p'a" sade den ena (ganska tråkigt va? ok, jag översätter från och med nu).
"Jag tror det börjar i övermorgon, tidigt på eftermiddagen" svarade den andre "vad kul det ska bli att återse allihopa."
"Jo, specielt Afafä (kuddar har rätt konstiga namn), det var länge sedan vi träffade honom" sade den första "vi borde ha sådana här släktträffar lite mer ofta."
"Hur många tror du att det är som kommer?" undrade den andra.
"Det blir väl lika många som vanligt...tjugo-trettio stycken..."
När Pelle och Ridroh inte längre kunde höra de konstiga ljuden väntade de ytterligare några minuter innan de vågade sig fram.
"Ingen som kan kuddiska?" undrade Pelle.
De andra skakade på huvudet.
"Nåja, det var nog inget viktigt i alla fall" sade Ridroh "låt oss nu fortsätta."
Kameler var tydligen ytterst intelligenta djur. Så fort den hade fått veta att ryttaren var på väg ut från den stekheta öknen hade den uppnått en mycket hög hastighet, för att vara en kamel. Egentligen var det ju inte så snabbt jämfört med en galopperande häst och kamelen insåg snart att den inte kunde fortsätta i samma tempo och saktade ned en aning.
Varje dag lyckades kamelen hitta en liten oas, alltså en mycket liten pöl vatten mitt i öknen, som han gärna delade med sin ryttare. På eftermiddagen den andra dagen nådde de ett pass som Pirrin hoppades ledde ut ur den förbannade ugnen. Hettan och kamelens guppande hade vid det här laget gjort honom illamående och han hoppades kunna byta ut kamelen så fort han kom ut ur öknen.
Solen låg inte på lika starkt inne i passet där klippväggarna skuggade vägen. Detta fick Pirrin att börja tänka lite mer positivt på sin situation. Han kunde fortsätta sin färd uppe på kamelen och ta det hur lugnt som helst. Framför honom befann sig en stor armé som skulle ta hand om allt som kunde vara farligt, här kunde ju inget hända.
Sådana tankar brukar ofta sluta riktigt illa. Inte minst när tänkaren är en av huvudpersonerna.
När Pirrin fick syn på slutet av passet kände han sig riktigt upprymd och det blev även kamelen, som skyndade sig så mycket han kunde.
Då plötsligt for Pirrin ur sadeln. Marken här kändes hårdare än utanför Paranor-Mahl, den saken var klar. Han reste sig upp för att se vad som hänt och fick syn på något som han verkligen inte hade velat se.
Det han fick syn på var en någorlunda humanoid varelse, bortsett från ansiktet som inte påminde allt för mycket om en människa. Det gjorde inte klorna heller.
"Toppen!" tänkte Pirrin "förstås är det jag som stöter på alla monster som de missat..."
Längre än så hann han inte tänka innan monstret anföll. Det var med nöd och näppe han lyckades hoppa åt sidan.
Pirrin sträckte ut sin högra hand och formade försiktigt, men snabbt, ett eldklot stort som en knytnäve. Så snabbt han kunde slungade han det mot monstret och missade med flera meter eftersom han blundade.
Monstret började på nytt att närma sig och Pirrin önskade att han hade ett svärd. Han hade aldrig lärt sig använda ett svärd, men han hade varit bäst i Lugnby när de som små fäktades med kvistar och lekte riddare.
Långsamt backade han undan monstret tills det att han insåg att han stod med ryggen mot klippväggen och inte hade någonstans att ta vägen. Monstret kom bara närmre och närmre.
Ett svärd skulle verkligen sitt fint nu.
Då plötsligt föll monstret till marken framför hans fötter. Den kloka, älskvärda kamelen hade räddat honom genom att sparka ned monstret. Åtminstone hade han vunnit tid.
Pirrin upptäckte plötsligt att ett svärd stack ut ur monstrets rygg. Hade kamelen...? Nej, det var väl ändå inte möjligt? Hur som helst så skulle svärdet kunna vara användbart.
Därför gick Pirrin runt monstret, satte ena foten på monstrets rygg och drog ut svärdet.
När monstret plötsligt rullade runt kastades Pirrin till marken och blev liggande.
Han såg på hur monstret närmade sig och försökte utan framgång att resa sig upp, och insåg att han skulle dö när monstret kastade sig över honom.
I sista sekunden lyckades han dock få tag på något som hängde ned från kamelens rygg och släpades ett tjugotal meter av sitt skenande riddjur.
När kamelen lugnat sig tillräckligt började Pirrin häva sig upp på kamelens rygg. På den korta tiden hann monstret upp dem och fick tag i Pirrins ben. Med ett skrik av fasa stötte han svärdet i ryggen på besten, som tappade taget.
Väl uppe på kamelens rygg vände sig Pirrin om och såg hur monstret åter närmade sig den skenande kamelen. Det var helt klart det snabbaste monster han någonsin sett, inte för att han sett så värst många men snabbt var det, och seglivat.
Vad skulle han nu ta sig till? Monstret skulle snart vara framme och han hade inga vapen.
Plötsligt fick han en idé, han satte sig baklänges på kamelen, vilket nästan orsakade att han föll ned, och sträckte ut sina armar mot monstret. Sedan slöt han ögonen och koncentrerade sig. Om han använde all kraft skulle det kanske fungera.