Missandra
Under ett träd på en kulle satt en ung flicka och stirrade sorgset på de tre jordhögarna.
Hon hade varnat dem, men ingen hade trott på henne.
"Den där flickan är galen som tror att hon kan se saker" sade folk "det är inget att bry sig om."
Resten av byborna låg kvar i det som tidigare varit Lillby, hennes hem.
Ett par kvällar tidigare hade det hänt, det som hon varnat dem för.
Om folk ändå hade lyssnat så hade inte allt det här behövt hända.
Hon hade sett sanningen, alla i byn var menade att dö den kvällen, om de inte hade gett sig av.
Sorgset undrade hon om det hade gjort någon skillnad om hon själv hade stannat kvar. Det var nödvändigt att skylla det hela på någon, och felet var helt och hållet hennes. Hon borde ha stannat kvar för att möta sitt öde i byn.
Om de bara hade lyssnat!
Plötsligt fick hon se något på himlen som fick henne själv att tvivla på att hon var helt frisk.
En kamel med ryttare kom farande, som skjutna ur världens största kastmaskin, tvärs över himlen och slog med ett brak ned i dungen en bit bort.
När Pirrin återfick medvetandet fann han sig själv i en säng. Det sista han mindes var att han försökt kasta omkull monstret med hjälp av magi. Han undrade ett tag om han hade missat.
Var han än befann sig så var det mörkt och ensligt.
Plötsligt öppnades en dörr någonstans och in trädde en vacker flicka med ett ljus i sina händer.
Det avgjorde saken, han hade dött och kommit till paradiset.
Och så svimmade han igen.
Paradiset bestod tydligen av ett förfallet hus med raserade möbler. Det enda i rummet som var helt var sängen han låg i.
På golvet bredvid kunde han, när han vred på huvudet, se flickan från igår. Hon låg där och sov.
Snart vaknade även hon och när hon fick se att Pirrin var vaken satte hon sig upp.
"Vem...vem är du?" undrade han "Har jag dött och kommit till paradiset? Är du en ängel?"
Flickan rodnade en aning innan hon kom sig för att svara.
"Någon ängel är jag väl inte" sade hon "och dessutom är du nog lite för gammal för mig."
Pirrin funderade på det senaste som hon sagt så roat, men kom inte på något förrän flickan böjde sig över honom och strök honom lätt över skägget.
Då insåg han att han de senaste två veckorna måste ha åldrats, inte mycket dock. När han kände på sina händer var det inte en gamlings händer, tio år högst hade gått förlorade.
"Vad är det för år?" undrade han till flickans förvåning.
Svaret fick honom att förstå att tiden inte gått annorlunda, åren hade bara...försvunnit.
"Skulle bara höra efter för säkerhets skull" sade Pirrin för att lugna flickan "var är jag förresten?"
"Den här platsen kallades tidigare för Lillby, nu finns det inget kvar av den" svarade flickan sorgset "för några dagar sedan dog alla här, de blev dödade."
"Dödade?"
"Ett monster..." snyftade flickan och Pirrin teg.
Det måste ha varit samma monster som han stött på. Plötsligt undrade han om monstret kunde vara i närheten.
"Du sade aldrig vad du hette?" undrade flickan.
"Pirrin" svarade han och blev lite generad för att han inte presenterat sig "jag kommer väster ifrån."
"Mitt namn är Missandra" sade flickan.
"Det har varit trevligt att träffas" sade Pirrin "tack för hjälpen förresten."
"Vart ska du?" undrade flickan.
"Jag måste ge mig av genast" svarade han "du har inte sett en armé marschera förbi här de senaste dagarna?
"Jag hörde att det var en häromkring för tre dagar sedan" sade flickan "men jag är rädd för att din kamel inte överlevde fallet."
"Fallet?"
Edvin satte sig käpprätt up och skrek. Blodet rusade ner från huvudet och han fick fläckar framför ögonen. Samtidigt lade någon en hand för munnen. Så snart synen återkomm såg han Louise sitta bredvid honom med ett svart litet hårstrå i handen.
"Det ser ut att bli en strålande dag!" sade hon glättigt, "Dags att gå upp!"
Edvin stirrade på det lilla hårstråt och undrade vad det kom ifrån. Så fick han syn på sina fötter. Hans enda hårstrå var borta!
"Varför gjorde du så där!?" undrade han gnälligt, "Du har just berövat mig det enda skälet till att jag ville ha kvar fötterna."
"Ähh, håll käften!" sade hon irriterat, "Det är bara ett hårstrå."
Hon spatserade lugnt ut ur tältet. Edvin muttrade buttert medans han klädde på sig. Vilken början på dagen. Snart skulle han väl få ett svärd i magen så han blev tvungen att opererara bort blindtarmen med. Han suckade bittert.
Edvin hade förväntat sig att Sai-el krigarna skulle bli sura när han väckte dem genom ett skrik varje morgon. Tvärtom, trupperna tog det som ett tecken på en stark ledare och deras moral skjöt i höjden. Vakterna somnade aldrig och på dagarna gick de i ett mönster som var aningen mer strategiskt än vanligt.
Det var ett förvånat par figurer som steg ut genom porten. Allt omkring dem var uppenbarligen gurka, vilket ingen av dem kunde minnas att öknar var gjorda av.
Det var en rätt kuslig stämning i området dessutom, vilket säkert berodde på att allt omkring dem var gurka.
Ett tag tänkte Wilgot att de kanske gått fel, men kom att tänka på att Phorumets råd aldrig skulle ha gjort något sådant som att visa dem fel väg.
Någon anledning till att de befann sig där fanns det säkert, men de kunde då inte komma på vilken anledning det skulle kunna vara.
Vad skulle de ta sig till nu då?
I brist på annat beslutade de sig för att helt enkelt börja gå. Förr eller senare skulle de väl komma på något att göra?
I skymningen nådde två ryttare en liten dunge med träd där de bestämde sig för att slå läger för natten. Hästarna band de fast inne i ett buskage och gjorde sedan upp en eld.
"Det var inte lite du varit med om, Pirrin" sade flickan.
"Jag skulle gärna ha sluppit minst hälften" svarade Pirrin med en suck.
"Vi har båda råkat ut för mycket vi inte tycker om" sade Missandra "man vet nästan aldrig sitt öde."
"Nästan aldrig?"
"Jag har förmågan att se framtiden för vissa personer" förklarade Missandra "jag kan ibland se viktiga bilder om deras framtid. Sedan jag var en liten flicka har jag gått omkring vetandes att alla i min by en dag ska dö. Jag försökte varna dem, men de lyssnade inte."
"Sov nu" sade Pirrin när flickan började snyfta "jag tar första vakten, ifall det där monstret kommer tillbaka."
Han tyckte inte om att flickan skulle följa med, det var för farligt för henne. Men det hade varit mycket mer farligt att låta henne stanna kvar med monstret i närheten.
Jobert Rodan såg villrådigt ner på de sovande människorna. Vad skulle han göra nu? Jobert hade ingen större erfarenhet av att väcka människor. Förinta dem, ja, men inte väcka dem. Dessutom var han säker på att trötta vandringsmän (och kvinnor) tillhörde överkursen...
"Äh" försökte han. Ingen reaktion från de sovande. "Grabbar? Grabbar och flickor... Flicka... VAKNA!"
Missandra rörde på sig i sömnen. Hon mumlade något i stil med "Mhnggh". Sedan slog hon upp ögonen. Och skrek.
"Ah!" Missandra stirrade på guden.
"Urgh" sade Jobert. "Jag borde kanske förklara mig. Du ska upp för att rädda världen. Pirrin med." Ungefär DÅ vaknade Pirrin. Eller valde att vakna snarare. Vaken var han nog innan också, eftersom Missandra var ganska bra på att skrika.
"Vem är... Å, hej, Jorbert." Pirrin blinkade som en uggla och satte sig upp. "Vad gör du här?"
Jobert Rodan såg tyst ner på Pirrin, och sade:
"Fort Pirrin! Skynda dig! Edvin kommer snart att behöva din hjälp."
"Men hästarna behöver vila..." klagade Pirrin "och vi med för den delen."
"Så mycket kan jag ta hand om." sade guden och plötsligt kände de sig allesammans utvilade fast de bara sovit ett par timmar "skynda er nu!"
"Kan du inte flytta oss dit helt enkelt?" undrade Pirrin.
"Även en gud har sina begränsningar" sade Jobert "jag kan inte slösa med mina krafter hur som helst."
"Men..." började Pirrin men guden var borta.
"Ve...ve...ve..vem var det?" stammade flickan.
"Åh, sade jag inte det?" undrade Pirrin "det där var Jobert Rodan."
"Du sade aldrig att han var så där snygg" suckade Missandra "det där skägget och allt."
"Tackar!" hördes en röst från ovan.
"Hur var det där med att inte slösa på krafter?" undrade Pirrin argt, utan att guden lyssnade.
"Och du? Du tyckte JAG var gammal? Han är tusen gånger så gammal som mig!"
"Ja,ja" svarade flickan "nu ger vi oss av."
Pirrin kände sig rätt upprymd, snart skulle han få återse Edvin, och detta såg han verkligen fram emot.
Bäst att inte bara storma in i lägret hur som helst. Om nu inte vildarna stuckit ned honom innan han nått Edvin så skulle det ändå bli en massa problem.
Pirrin hade ju åldrats tio år och dessutom trodde alla att han var död. Det bästa sättet var nog att inte avslöja sin identitet på en gång.
Dessutom så var Edvin tydligen i fara, det bästa vore nog att klä ut sig och kolla läget först.
Just när han tänkt klart tanken passerade de ett gammalt torp.
"Här måste det finnas kläder!" ropade han och lämnade en förvirrad Missandra utanför med hästarna.
Bara några sekunder senare var han ute igen, ombytt och färdig att fortsätta.
Nu hade han en mörkgrön mantel med en huva som kunde dölja hans ansikte plus ett antal andra ansikten på en gång (om han hade haft fler) tack vare storleken.
Bara en bit av skägget stack ut, och det var det sista Edvin skulle kunna känna igen honom på.
Resten av natten fick hästarna jobba så mycket de orkade, vilket var väldigt mycket tack vare Jobert.