Jävligt mycket tjat med ordet "drömmar" i kapitelnamnen, huh?
Edvin har drömmar
Edvin vaknade aburt av att någon (med hjälp av ett magisk eldklot) lyste upp hela hans tält.
"Vad i?.." mumlade han. Någon var i hans privata tält!
"Vem är hon, Pirrin? Flickan, menar jag." Edvin insåg att det inte var en, utan flera personer.
"Strunt i det!" fräste någon som Edvin med lätthet identifierade med Lousie. "Vi har viktigare saker för oss än att kallprata! Kriget, till exempel."
"Men kriget har ju inte nes börj..." protesterade någon okänd.
"Typiskt karlar! Ni är på tok för oansvariga. Man måste se framåt!" Ungefär här började Edvin hjärna hinna ifatt. Pirrin? Här? Eller kanske inte... Men vad i världen kunde få inkräktaren att dra upp Pirrin just nu, mitt i natten och i hans privata tält? Helt klart var i alla fall att något underligt skedde, och Edvin var inte det minsta intresserad av att ta reda på vad. Tyvärr tyckes någons fot vara av annan åsikt.
"Upp med dig, din förbannade skitstövel! VAKNA!" Edvin grymtade till, och utan att ens slå upp ögonen sade han, klart och tydligt:
"Stick, Lousie, jag SOVER!" Det borde göra susen, tänkte Edvin, som bara ville somna om. Lousie sparkade honom i magen.
"Och då fick jag den här visionen..." fortsatte Pirrin allvarligt. De befann sig i Edvins tält, och klockan var kanske fyra på natten. Efter ett utdraget parti poker, där sai-el krigaren Cruhar hela tiden beskyllde Langorn för att fuska, hade Pirrin underhållit gänget med överdrivna historier från sin skoltid. Maskros satt och filosoferade över en drink.
"Jaså?" Edvin vred obehagligt på sig. Han kände Louise's blickar på sig. Hon hade suttit och stirrat på honom den senaste halvtimmen, medan han lyssnat på Pirrins... underhållande skolhistorier.
Edvin undrade vad det där med skolor egentligen VAR för något. Och varför det var så viktigt. Han hade aldrig utbildats till NÅGONTING och titta nu, han förde befälet över en hel armé! Nå, nästan i alla fall... Armén tycktes mer eller mindre styra sig själv. Å, visst, det VERKADE som om Edvin förde befälet. sade Edvin åt sai-el krigarna att speja så gjorde de det. Likadant med vakthållning och stridande (än hade inga tillfällen visat sig). Men bad han om något som var det minsta annorlunda... Edvin mindes med en rysning alla problem som hade uppstått efter det att han beordrat mannarna att ta en dags ledigt. Det hade till exempel blivit en smärre strejk, hans numera nästvärsta mardröm. Den värsta var ännu värre...
Plötsligt blev Edvin medveten om hur TYST det var. tydligen hade Pirrin slutat prata.
Louise blängde på honom.
"Mmm... Ursäkta?" sade Edvin hjälplöst "Var det något viktigt? Jag måste ha somnat..."
Pirrin svarade inte, utan blängde bara dolskt på honom. Sedan reste han sig sakta och gick därifrån.
"Äh... Hallå? Pirrin! Vart ska du?" Ropade Edvin efter sin försvunne trollkarl.
Som inte svarade.
Louise reste sig sakta upp och blängde ner på den sittande bondlurken.
"Jag hatar dig!" morrade hon och sparkade till honom.
Sedan gick HON därifrån.
"Toppen!" kved Edvin där han låg och vred sig på marken.
Louise hatade honom och Pirrin hatade honom. Vad mer kunde gå fel?
Edvin kände hur han föll framåt. Ja, ja, åtminstone inte i sidled. Det var uppenbarligen ingen bra idé att dunka huvudet i tältduk. Han slog i marken och hörde ett par bestörta rop bakom honom och sedan en massa svordomar. Han försökte vända sig om men märkte att det inte gick. Tältet hade visst följt efter honom. Vad hade han nu gjort!? Louise var förstås ingen nyhet. Det var hennes allmänna avskeds fras var:
?Jag hatar dig!?
När de var ensamma kunde hon vara riktigt trevlig men det verkade som hon ansåg att det var en del av hennes image att hata honom. Vad han gjort Pirrin visste han inte. Vem som helst utom möjligen Louise skulle väl nicka till av en sådan massa tjat. Han försökte utan resultat ta sig loss. Det gick inte. Han hörde hur tyg revs sönder längre bort men tyget log fortfarande lika spänt över han rygg. Han försökte ta sig loss. Sedan slog det honom att han nog skulle få en hel bunt med retade sai-el över sig då. Och Pirrin och förmodligen Louise. Vid närmare eftertanke var det här kanske inte så illa ändå.
Då hörde han hur något väste. En orm! Edvin led tyvärr av ormskräck, därför slog han just världsrekordet i ?liggande höjdhopp genom tältduk?. Han såg Pirrin och Louise stå och prata ett dussin meter längre bort och ett dussin Sai-el stå och prata åt andra hållet. Där han svävade ungefär 10 meter ovanför marken fick de syn på honom och fick en del intressanta ansiktsuttryck. Sai-el-hövdingarna såg bara bittra ut. Pirrin stirrade undrande på honom som om han undrade vad han skulle där och göra när det var så trevligt på marken samtidigt som han gned sig över ena höften. Louise såg förstförvånad ut, sedan som hon ville trilla ihop i en hög och skratta och till slut när hon insåg att han tittade på henne, arg.
Sedan märkte han att han föll neråt. Blixtsnabbt ändrade han ställning så han föll med händerna före huvudet neråt. Sedan undrade han vem som snott simbassängen och slutligen att det inte funnits någon simbassäng. Sedan fick han syn på Pirrin som höll upp armarna och blundade. Plötsligt stannade en en liten stund, bara för att sedan slungas iväg rätt in till ett träd. Så fort han kvicknade till kravlade han sig tillbaks till sin säng där han somnade på direkten trots Sai-els våldsamma skrattattacker.
"Du ser, damen, att det är OMÖJLIGT för dig att komma in i lägret. Jag har stränga order..."
Ileria suckade irriterat bakom slöjan som täckte hennes ansikte. Nu gick det för långt! Alla dessa problem, alla dessa hinder, allt hon lagt bakom sig för att sluta sig i kampen mot Tyrannen, och så hade denna ointelligenta, ouppfostrade, ovårdade vakt mage att hindra henne. Hon bestämde sig för att tala fritt ur hjärtat, det brukade fungera.
"Jag hatar dig!" morrade Ileria argt, och såg sedan avvaktande på sai-el krigaren som för att utröna hans tankar om detta. Krigaren, som faktiskt var Cruhars kusin, sade oroligt:
"Jo... Damen, jag ville VERKLIGEN inte att det skulle bli på det här sättet, men jag blir nog tvungen att skicka iväg dig..." När han såg hennes glödande blick undrade han tyst för sig själv HUR han skulle göra det. Ingen hade förklarat den biten.
"Kanske inte, men jag måste nog be dig att gå..." Ileria började säga något men avbröts.
"Så vad står på här? Vem är hon där?" Edvin, som bara spatserat förbi, bestämde sig för att låtsats ha kontroll över sina soldater och spela fältmarsalk.
"Jo, herr Edvin, 'bossen', hon är en FÖRBASKAD bondjänta som försöker nästla sig in i..." började sai-el krigaren argt.
"Jag är faktiskt adlig, och mitt namn är Ileria" sade Ileria lungt.
Edvin gapade. Ileria gav honom en nedlåtande blick. Var DET HÄR verkligen befälhavaren som hon skulle förföra, och sedan mörda? Ha! Enkel match.
"Jaha... Ileria" sade Edvin. Ileria, det lät bekannt, på något sätt. Som om han hört det förut. "Vad gör du då här?"
"Jag är villig att ansluta mig i striden mot Tyrannen Lego-Klas och Gurkh-Bell, och jag bestämde mig för att hjälpa DIG" sade Ileria förföriskt och drog sakta bort sin slöja. Edvin stirrade. Ileria var VERKLIGEN vad man kallar vacker. Edvin bestämde sig för att detta var ett på tok för bra tillfälle för att han skulle låta det glida honom ur händerna.
"Jaha... Då har du kommit till det rätta stället!" tillkänna gav han stolt. "Vi kommer knäcka dem så som stenar knäcker ägg!"
Ileria kunde bara inte låta bli att hånle. Sai-el krigaren morskade upp sig något, och fortsatte sedan patrulleringen. En talande, meningsfull tystnad lade sig mellan Edvin och Ileria. Ileria tänkte febrilt.
"Jag förstår att du är en stooor general, Edvin" sade hon smickrande och viftade målande med slöjan i luften "otrooolig med mannarna och i strid, och sååådant."
"Tja, jag..." började Edvin förläget, och följde maniskt slöjan med blicken. "Jag bara... Alltså..."
"Sååå, sockerpingla, vem är DU?" krävde en myndig röst bakom Ileria att få veta. Hon ryckte till, snurrade runt, och mötte Lousie.
Edvin befann sig mitt på ett slagfält. Runt honom uppslukade arméer varandra, Sai-el krigare slogs mot män i Imperiska dräkter och orcher sprang runt och anföll allt och alla de kunde komma åt.
Framför Edvin öppnades plötsligt en bred gata, ett stort område där stridandet helt plötsligt upphört. En svartklädd, högrest figur trädde fram i andra änden av gatan. Mannens långa svarta hår släpade i marken bakom utan att missfärgas av blodet som flöt omkring i inte allt för små pölar lite varstans.
Tiden runt dem tycktes stå stilla medan de två närmade sig varandra, redo för strid.
Innan Edvin nått fram till figuren slog ett par brinnande pilar plötsligt ned i marken mellan dem.
Edvin såg upp för att se var de kom ifrån. Där, på en höjd med den nedgående solen bakom sig stod Lego-Klas med höjd båge.
Allt försvann på nytt. Det enda han såg var insidan av sitt tält.
Den här gången hade drömmen varit lite annorlunda än vanligt. Dessutom hade han inte ens skrikit när han vaknat.
Till sist slutade han grubbla på det problemet, klädde sig och gick ut ur tältet där förväntansfulla sai-el krigare väntade.
"AAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH!" skrek Edvin och vildarna jublade.
Så var deras morgon räddad och de kunde ge sig av.
Nästa kapitel heter Louise, eftersom det handlar en massa om henne.