Livet är helt enkelt för kort för att man ska orka läsa bautainlägg *flinar*
Nej, allvarligt talat, någon gång måste man ju sluta fundera och börja leva också. Många av oss har nog en känsla av att det är något vi vill hinna göra. Något som liksom ropar inifrån. Det är då viktigt att försöka lista ut vad detta något är. (Och inte helt lätt alla gånger!) I varje fall kan jag känna det så. Jag blir orolig och rastlös när jag känner att jag använder tiden "fel".
Men man blir så lätt yr i skallen om man börjar tänka i alltför stora perspektiv: varför finns universum? Och liknande ... Det kan kanske vara nyttigt att sänka sig lite och istället fråga sig "vad ska jag göra av den här dagen?"
Åtminstone ibland. :) För övrigt kan jag tillägga att man slutar grubbla ganska mycket när man får barn. Bebisar kräver väldigt mycket direkt närvaro, nämligen! Och de har dessutom ett sätt att få en att känna sig behövd. Det duger inte att flumma något om tillvarons meningslöshet och värmedöden i universum när en liten figur ligger där och skriker för full hals ...