Louise
Bron var nästan helt färdigbyggd vid det här laget.
På bara några få dagar hade Bimbo och dumfnissen gjort så mycket, de kände sig riktigt stolta.
I början hade det varit riktigt besvärligt, men Bimbo hade snart upptäckt en stor stock som sträckte sig över floden och när hon börjat bygga från den andra sidan.
Nu var det bara ett par meter kvar mellan de två halva brobitarna och det skulle inte ta så lång tid att avsluta jobbet.
När Bimbo tänkte efter så var hon inte så säker på om det var hon som gått över floden eller om det var dumfnissen. Detta hade inte gjort så mycket om det inte varit för det att de nu inte visste åt vilket håll de var på väg.
Men ett problem i taget, beslutade Bimbo, först skulle de bygga klart bron.
Plötsligt fick Bimbo syn på dumfnissen på andra sidan floden.
Han släpade på något stort, platt föremål. Antagligen något som de skulle kunna avsluta brobygget med.
Glatt trippade Bimbo över stocken till andra sidan för att hjälpa till att flytta den stora saken.
"Vad är det där för något?" undrade Bimbo.
"V't in'" svarade dumfnissen.
"Ok, jag hjälper till" sade Bimbo och dumfnissen skuttade över stocken för att ta emot på andra sidan.
När de var klara kände de sig riktigt stolta och fortsatte färden åt det håll som låg närmast.
Vad det än var som Jobert hade gjort, så hade hästarna otroligt mycket ork kvar trots att de nu hållit högsta möjliga tempo i över femton timmar. Varken Pirrin eller Missandra kände sig trötta för den delen. Däremot började resan att bli långtråkig när man inte kunde bli trött på den. Pirrin försökte begrunda ironin i det hela, men kunde inte ens hitta den, så han lade av.
På en flodbädd i västra delen av Gurkh-Bells land låg två dyblöta människor och en drake och pustade ut.
När de hade klivit ut ur porten hade de fått sig en riktig överraskning, bortsett från att allt de kunde se var gurka.
Någon idiot hade nämligen placerat porten mitt över en mycket blöt flod, vilket var förklaringen till varför de allesammans var mycket blöta.
Efter att ha släpats en bra bit längs med floden av de starka strömmarna hade de till slut lyckats ta sig i land för att konstatera att allt var gurka.
Det var verkligen en konstig plats de hade hamnat på det här.
"Vad..." Bob pustade ut ett tag och omformulerade sig sedan "var är vi nu?"
"Jag hörde en gång något om en Gurkh-Bell som förvandlade sitt land till gurka" svarade draken "det här ser ut att vara en sådan plats."
"Säger du det?" undrade Vin-Rends.
"Hur som helst, vad ska vi göra nu då?" frågade Bob.
"Vad sägs om att slå läger för natten och spela lite tärning innan det blir för mörkt?" föreslog draken.
"Visst. Det låter som en bra idé" sade Vin Rends.
"Edvin! Vakna Edvin!"
"Eh...va?"
"Stig upp nu sömntuta, vi ska ge oss iväg" svarade en röst som han nu kände igen som Lousies.
"Mmmm...är det dags att fortsätta redan?" undrade han och såg sig yrvaket omkring "det är ju nästan helt mörkt fortfarande."
"Inte 'vi' som i 'hela armén, vi' utan som i 'vi, som ska till mötet, vi'" svarade hon surt.
"Ehh...aha" svarade Edvin.
Louise fumlade fram ett ljus och ledde honom ut ur tältet. Han kunde inte undgå att lägga märke till att hon såg mer arg ut än vanligt, inte bara arg för den delen. Känslor han inte sett hos henne tidigare kunde han nu ana sig till, utan att direkt förstå vad de innebar.
"Alla är här nu?" undrade Landalf när Edvin och Louise trädde in i tältet.
Cruhar, några andra klanhövdingar som Edvin inte kunde namnet på och alla som ingått i sällskapet tidigare var samlade.
"Vad är det här för något?" krävde Edvin att få veta "varför har inte jag fått veta något förrän nu?"
"Det är för ditt eget bästa, du som kommer med draken" svarade Cruhar "endast vi klanhövdingar och Louise visste om det i förväg."
"Va?!" utbrast Edvin "varför har HON fått veta om det men inte jag?"
"Enligt våra seder ska det vara så" förklarade Cruhar.
Edvin hatade det här med "seder". Sai-el folket hade en massa konstiga seder som Edvin så gott som aldrig förstod sig på.
"Vad handlar det här mötet om?" undrade han.
"Min dotter har bett mig om din hand" förklarade Cruhar.
"Hon har vad?"
"Min dotter önskar att ingå ett äktenskap med er" förklarade Cruhar "och som hennes fader kan jag se att det är ett gott val."
"Menar du att det är upp till dig att bestämma det?"
"Om du inte antar mitt erbjudande har du skymfat min familj, jag skulle behöva ta livet av mig och min dotter skulle bli utstött." sade Cruhar "du gjorde första draget och nu har min dotter bett att få äkta dig."
"Men jag har ju aldrig mött henne!" utbrast Edvin.
Förbannade seder, vad är det nu som har hänt!?
In i tältet trädde plötsligt en flicka som Edvin inte kunde neka att han sett tidigare.
"Jag tror visst att ni har träffats förut?" sade Cruhar.
Edvin lät sin blick svepa förbi över flickan för att sedan låta den vila på Cruhar.
"Ska jag gifta mig med henne alltså?" undrade han.
"I morgon får du gifta dig med henne om allt går väl." svarade Cruhar.
"Om allt går väl?" undrade Edvin.
"Efter det att min dotter frågat mig, kom det upp att Louise här var din nuvarande flickvän" förklarade Cruhar "men detta först efter det att klanhövdingarna fått veta vad min dotter ämnade göra."
Edvin stirrade oförstående på Cruhar.
"De två flickorna måste nu avgöra saken i en duell till döden" fortsatte Cruhar "Louise, är du redo?"
"Jag är redo."
"Alla är här nu?" undrade Landalf när Edvin och Louise trädde in i tältet.
Cruhar, några andra klanhövdingar som Edin inte kunde namnet på och alla som ingått i sällskapet tidigare var samlade.
"Vad är det här för något?" krävde Edvin att få veta "varför har inte jag fått veta något förrän nu?"
"Det är för ditt eget bästa, du som kommer med draken" svarade Cruhar "endast vi klanhövdingar och Louise visste om det i förväg."
"Va?!" utbrast Edvin "varför har HON fått veta om det men inte jag?"
"Enligt våra seder ska det vara så" förklarade Cruhar.
Edvin hatade det här med "seder". Sai-el folket hade en massa konstiga seder som Edvin så gott som aldrig förstod sig på.
"Vad handlar det här mötet om?" undrade han.
"Min dotter har bett mig om din hand" förklarade Cruhar.
"Hon har vad?"
"Min dotter önskar att ingå ett äktenskap med er" förklarade Cruhar "och som hennes fader kan jag se att det är ett gott val."
"Menar du att det är upp till dig att bestämma det?"
"Om du inte antar mitt erbjudande har du skymfat min familj, jag skulle behöva ta livet av mig och min dotter skulle bli utstött." sade Cruhar "du gjorde första draget och nu har min dotter bett att få äkta dig."
"Men jag har ju aldrig mött henne!" utbrast Edvin.
Förbannade seder, vad är det nu som har hänt!?
In i tältet trädde plötsligt en flicka som Edvin inte kunde neka att han sett tidigare.
"Jag tror visst att ni har träffats förut?" sade Cruhar.
Edvin lät sin blick svepa förbi över flickan för att sedan låta den vila på Cruhar.
"Ska jag gifta mig med henne alltså?" undrade han.
"I morgon får du gifta dig med henne om allt går väl." svarade Cruhar.
"Om allt går väl?" undrade Edvin.
"Efter det att min dotter frågat mig, kom det upp att Louise här var din nuvarande flickvän" förklarade Cruhar "men detta först efter det att klanhövdingarna fått veta vad min dotter ämnade göra."
Edvin stirrade oförstående på Cruhar.
"De två flickorna måste nu avgöra saken i en duell till döden" fortsatte Cruhar "Louise, är du redo?"
"Jag är redo."
Louise och Rahurcina bugade inför varandra. Louise som dock inte var särskilt hemma med Sai-els seder tog tillfället i akt och knäade sin motståndare i magen. Hon kved lite och vek sig dubbel. Sedan drog Louise henne i håret så hon föll framåt. Louise fick för sig att snurra innan hon utdelade nästa spark eftersom det såg snyggt ut. Det var ju trots allt en ganska stor publik. Hon började på snurren och rättade till håret. Sedan kände hon hur marken försvann under henne. Hon ägnade c:a 1 sekund multiplicerat med 10 upphöjt i minus 86 med att begrunda detta. Sedan bestämde hon för att de kanske inte var så mycket hon kunde göra, därför stack hon händerna framför sig och landade mjukt med bara några skrubbsår på händerna. Sedan försökte hon sparka sig loss men fick istället ett slag i ryggen. Hon slet sig loss och rullade runt. Hon såg Ruharcina komma flygande mot henne med sjalen fladdrande bakom sig. Louise drog instinktivt upp benen och lyckades få fötterna rakt på sin motståndares bröst. Hon tappade andan och föll ihop. Louise missbedömde dock hennes snabbhet och blev totalt överaskad när Rahurcina låg på henne och försökte trycka ut hennes vänstra öga. Det var inte särskilt mycket att göraså Louise bet henne i underarmen.
Samtidigt försökte Pirrin starta ett samtal med Edvin. Det gick dock inte särskilt bra eftersom Edvin bara stod och glodde på den enligt Pirrin ointressanta striden. Han såg sig om. Missandra stod och såg uttråkad ut. Han hade inte pratat med henne sedan de kom till lägret.
?Hej! Vill du prata lite??
?Nja?? sade hon uttråkat.
?Vet du något om magi?? frågade han försiktigt. Hon fick en vaksamm glimmt i ögomvrån.
?Nej, inte särskilt.? medgav hon försiktigt.
?Vill du ha en demonstration??
?Det behövs inte!? svarade hon snabbt. Riktigt om hans klavertramp hade redan spritt sig.
Men Pirrin lysssnade inte. Han blundade och koncentrerade sig. Samtidigt hamnade Louise i ett underläge. Pirrin fortsatte dock att blunda och koncentrera sig. Vatten. Vatten. Vatten. Plötsligt syntes något blått mot horisonten. Det kom närmare med en hisklig fart och tog med sig fåren som betade en bit bort. Pirrin öppnade ögonen när folk började skrika. Ruharcina släppte till och med sitt strupgrepp. Först nu såg Pirrin vad det var. Han hade visst råkat leda in en tidvattens våg. 10 sekunder senare översköljdes alla av den. Pirrin tappade äntligen koncentrationen och vattnet sjönk tillbaks. Hans lärare i Paranor-Mahl hade haft rätt. Magi fungerade inte likadant här nere. Han såg sig omkring mot de hundratals anklagande blickar.
Louise skulle skrattat om hon inte slått i huvudet. Ruharcina hade försvunnit. Louise såg sig om igen. Bortom horisonten såg hon vattnet rinna undan. Hon tyckte sig skymta något i den. Hon tittade närmare. Jo nog stämde det. Hon släppte stenen hon hållit sig fast i och satte sig förnöjt ner och väntade på att någon skulle sluta stirra på den klumpiga magikern.
"Jag vet!" sade draken.
De andra stirrade på honom, de visste inte. Vart de skulle gå alltså, de befann sig ju inte i sai-al öknen så vad skulle de då göra?
Draken hade tidigare föreslagit att de han skulle flyga dem någonstans, men vid minnet av Mysans vingar sade Vin-Rends att han verkligen inte klarade av sådana flygturer, han skulle bli illamående och kanske falla av.
Just därför stirrade de nu på draken för att se om han kommit på något annat smart.
"Jag slår med min tärning för att bestämma riktning, och sedan går vi åt det hållet!" sade han leende.
"Det låter som en bra idé." svarade Vin-Rends.
"Slår jag en etta går vi åt nord-väst, en tvåa så går vi åt väst, en trea blir sydväst, en fyra söderut, en femma innebär sydost och en sexa österut."
"Norrut och nordöst då?" undrade Bob.
"I så fall skulle vi behöva ta oss över floden. En etta så får vi följa floden nordväst, en sexa så följer vi den österut." förklarade draken "och jag har ingen åttasidig tärning, så vi får ta bort två vädersträck hur som helst."
"Bra idé." sade Bob "fort, kasta tärningen då. Det här är ju spännande."
När tärningen stannat stirrade de alla tre på tärningen, sedan över floden och till slut på tärningen igen.
De hade visst inget val, tärningen hade bestämt åt dem.
"Då är det bara att börja simma då?" föreslog Bob.
Fram emot eftermiddagen kunde Ridroh skymta något i fjärran. Någon sorts stad skulle det kanske föreställa, mitt i vilken en gigantisk pryl stod.
Ridroh kunde inte komma på något annat ord än just "pryl".
Vad det än var, så var det stort och konstigt.
Det såg ut ungefär som om någon skulle ha hittat en stor boll och delat den på mitten, så att det blev en halv glob.
En sorts kupol, skulle man nästan ha kunnat säga att det var. Bortsett från det att kupoler brukar stå på sin platta sida.
Den här "prylen" stod på sin runda sida och gav därigenom dem alla en känsla av att den skulle välta, vilket den inte gjorde.
Staden såg, bortsett från faktumet att allt var gurka och att en gigantisk "pryl" stod i mitten av den, ganska normal.
Övergiven var den förstås, och den såg rätt kuslig ut.
Pelle stirrade ut över utsikten och log bittert. Så det här var en del av flickans hemlighet?
Snart skulle han få veta allt, och de här två typerna skulle inte längre behövas...