Förvirring i alla läger
"Vi passar på nu medan det är mörkt!" viskade Lego-Klas till Couvenante på ett väsande sätt "om Bal?Sauron upptäckt att vi gett oss av och kommer efter oss så har vi tagit över passet och kan lätt försvara oss."
"Lysande plan, min kära" sade Couvenante "beordra nu mannarna att inte yttra ett ord förrän gryningen, och inga eldar vi vill inte att någon ska lägga märke till oss."
När de nådde passet marscherade de allesammans in och slog tyst läger. Flera av dem tyckte att de hade stigit i antal, men de inbillade sig säkert bara för att det var så mörkt.
Nu hade de utan problem klarat av den första etappen, i morgon skulle de planera resans fortsättning lite mer noga.
Bal?Sauron återvände till lägret efter en nattlig promenad som han alltid brukade ta medan hans slavar reste hans tält. Han måste säga att han var smått imponerad, mannarna lyckades faktiskt vara helt tysta, som han beordrat.
Efter att ha gått förbi tält som skulle ha räckt till en hel armé nådde han mitten av lägret.
Det enda som sade att det var mitten av lägret var det stora tältet, som även om de inte gick så lätt att urskilja var mycket finare än de andra.
Ett tält värdigt en ledare var det verkligen, men var det inte lite fel färg på det här tältet? Kanske hade det gamla gått sönder och någon tagit fram reserven? Eller så såg han bara fel i mörkret.
När han kom in i tältet tyckte han sig höra något som snarkade en bit från hans plats. En vakt som somnat, antagligen. Han kunde inte väcka vakten nu, det skulle låta mycket om han skulle straffa honom, så det fick vara.
Efter ett tag lyckades han i alla fall somna trots snarkandet.
?Nej!? utbrast Lellpellin, och tog sig för pannan, när Merrin missade för 97 gången och istället träffade ett äpple, som en liten Sai-el-pojke balanserade på huvudet, och därigenom förstörde hans rekordförsök.
Edvin hade totalt glömt bort Merrin, så Merrin hade istället stiftat bekantskap med en Bågskytt, vid namn Lellpellin, som faktiskt inte var Sai-el. Han hade istället hakat på någonstans mitt under marschen och eftersom det var så mycket andra ?utbölingar? så hade inget Sai-el tänkt närmare på honom. Merrin var bara glad att vara med någon som inte var Sai-el. Han hade aldrig känt sig riktigt väl till mods tillsammans med dem.
För att fördriva tiden hade Lellpellin börjat lära Merrin, utan större framgång, bågskytte. Förmodligen berodde detta på Merrins oförmåga att sikta och skjuta samtidigt.
Merrin gick fram till den lille pojken för att be om ursäkt.
?Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse!? sade han ödmjukt. Den lille pojken stirrade surt på honom och höll demonstrativt upp sitt äpple.
?Allt är förlåtet om, ? sade han och betonade om, ?du hämtar ett nytt äpple.?
?Här finns väl inga Äpplen?? sade Merrin undrande.
?Det finns ett träd där.? svarade pojken och pekade på ett ensligt träd högt upp på ett berg.
?Du tror väl inte att jag ska klättra ända upp dit för att hämta ett nytt!?? ropade Merrin bestört.
?Pappa!? vrålade den lille pojken demonstrativt. Merrin svalde när en storvuxen man kom klampande mot honom.?
?Det är väl inga problem, Mandotrallen?? undrade han.
?Nej då.? Sade Merrin snabbt, ?Jag lovade just att klättra upp och hämta ett nytt äpple åt, ähum, Mandotrallen.?
Merrin sprang genast bort mot berget som sträckte sig ungefär 200 meter upp i luften och började klättra. Efter att ha förvärvat en lårkaka och ett ordentligt slag i huvudet bestämde han sig för att gå runt istället. Det var dock ingen lätt väg på den sidan heller. När han pustande och stönande kom upp på toppen fick han syn på det vackraste äppleträdet han någonsin sätt. Löven glänste gröna med hela och blanka ytor. Stammen var slät som siden och äpplen som fick det att vattnas mer i munnen fanns ej. Merrin skynda fram mot trädet och grep lystet efter ett äpple. Han sträckte sig och skulle jsut ta tag i en av de gläsande frukterna när han gigantisk hand grep tag i det och det försvann. Merrin vände sig om och fick syn på Jobert Rodan som förstrött slängde in det i munnen.
?Vad tror du att du gör vid mitt träd!?? dånade Jobert Rodan med en frågande biton i den mäktiga rösten.
?Jag skulle bara hämta ett äpple!? sade Merrin ynkligt.
?Du kan få ett, men bara ett. Om du en vidrör något av de andra ska jag slänga dig hela vägen tillbaks till lugnby!?
Han pekade på ett äpple, som satt på en gren, som sträckte sig långt ut över klippranden. Merrin som inte vågade annat klättrade genast upp i trädet och började åla sig ut längst grenen. Han såg hur pojken stod och såg på honom långt där nere. Han sträckte sig men nådde det fortfarande inte. Han kröp ut lite till. Han kröp en bit till och nuddade det. Tyvärr så var det här en väldigt mogen frukt så den lossnade. Merrin försökte förtvivlat fånga det. Nu började grenen luta lite väl mycket och Merrin började därmed att glida. Han fick högre och högre ffart till han slutligen kastades ut från den.
Han föll. Det var helt klart. Underligt nog kände han ingen fruktan; Bara lite irritation över Jobert dånande skratt. Han såg hur tälten kom allt närmare. Nu var han så nära att han kunde se vart han skulle träffa. Ett ganska litet lila tält låg rakt under honom.
Rich! Merrin föll rätt igenom tält duken. Han låg där en stund innan han insåg att han hade landat mjukt. Långsamtåterkomm hans sinnen. Han låg i en säng. Efter ytterliggare en stund insåg han att någon annan också gjorde det.
En ganska söt Sai-el-kvinna, som för övrigt verkade vara ungefär lika gammal som Merrin, stirrade roat på honom
Under tiden var Lellpellin och Mandotrallen indragen i ett långvarigt gräl.
"Jag skulle kunna skjuta dig i sådana fall!" skrek Lellpellin och drog till med sin favorit taktik.
"Det betvivlar jag!" Mandotrallen kände att han höll på att förlora, och detta gjorde honom arg.
"Jag skulle kunna träffa ett äpple så långt bort att du inte ens ser det!"
"Det där är högst tvivelaktigt!" vrålade Mandotrallen argt.
"Tvivelaktiga..."
"Jag har hört kor föra osanning bättre än dig!"
"Vilken ko? Din mamma?" Lellpellins vanliga finess vid gräl var som bortblåst.
"Din ondsinta... ondsinta... Osanning är vad du säger!"
"Vad skriker ni om!?" skrek Landalf, som klivit ut ifrån sitt tält.
"Du ska inte komma och påstå att min mamma..."
"Varför har vi inte gett oss av än, förresten!? Var är Edvin!?" vrålade Landalf.
"Vem? Din smutsiga sai-el! Din mamma är vackrare än du är!" hojtade Lellpellin.
"EEEEEEDVIIIN!" gastade Landalf.
"Säg inget ofördelaktigt om mig eller min mamma, din.."
"Vad är det?" skrek Edvin.
"Mandotrallen! MAT!" skrek Mandotrallens mamma bortifrån deras tält.
"Din satans sai-el! Jag ska bevisa för dig att jag kan skjuta..."
"Vad sysslar ni med?" undrade Lousie, som följt efter Edvin, högljutt.
Ett par nyfikna strömmade till.
"Aaaaaajjj!" vrålade Landalf. "VEM SKÖT DEN DÄR PILEN!? RÄTT I MIN FOT!?"
"Landalf? Varför skulle jag..." började Edvin.
"Är det tryggt att se dig 'bevisa' det, då? Man verkar ju behöva skydd..."
"...komma hit?" avslutade Edvin.
"Säg åt sai-el krigarna att vi ska ge oss AAAV!" vrålade Landalf.
"Edvin! Du är en förbaskad idiot!" skrek Lousie, som låtits sig dras med av strömmen.
"Du är en oduglig krigare och en ännu sämre make!" skrek en sai-el kvinna till sin man.
"Jag ska allt bevisa det för dig!" skrek Lellpellin, i det att Landalf skrek "Neeeej!".
"Vad har JAG gjort!?" undrade Edvin. En generad Merrin smög sig ut bland människorna.
"Landalf! Du lovade att den här örtblandningen skulle göra mig ung, men titta bara på det här.."
"Å, nej!" pep Landalf och duckade.
"Jag betvivlar att..."
"Vad skriker alla om?" frågade Pirrin , som omärkligt smugit sig in bland de skrikande och, genom en enkel trollformel, påkallat uppmärksamheten, lågmält. "Varför är alla så upprörda?"
Alla tystnade, och såg generat på varandra.
"Jag antar..." började Merrin sakta. "Att vi alla bara har haft en dålig dag." Ett ögonblick verkade Pirrimason nästan bekant, innan han insåg att det var ren och skär inbillning. Men ändå...