Kapitel 7
Med Nevyn vid sin sida marscherade Ugglan kvickt ut ur skogen med resten av rövarna och vännerna tätt bakom. De flesta hade just gått och lagt sig så Ugglan väckt dem allesammans och utan mycket till förklaring beordrat dem att bryta läger. Paddus skyndade sig ifatt och gick bredvid Ugglan och Nevyn ?Vad är det som står på??
?Det är Eowyn.? Sade Ugglan ?Flamnaghim har hittat henne.?
?Va? Vad gör vi nu?? undrade han.
?Vi skyndar oss till kyrkan och hoppas att hon fortfarande är kvar där?? sade Ugglan.
?Var det där du hade gömt henne?? undrade Paddus ?Är inte det ett av de första ställena som Flamnaghim borde leta på??
?Prästen där är en gammal vän till henne. Han skulle se till att magikern inte kunde komma åt henne.? Förklarade Ugglan och ökade sedan tempot. De var utanför skogen nu, härifrån hittade han själv.
Ugglan slog upp portarna till helgedomen och stegade in med Mästersvärdet redo. Flamnaghim syntes inte till någonstans, inte heller prinsessan. Men Blue Wolf, prästen låg utslagen framme vid altaret. Två pilar hade träffat honom i bröstet, men inget blod syntes till. Ugglan skakade på prästen utifall att han var vid liv. Blue Wolf slog plötsligt upp ögonen och började långsamt sluddra: ?Lord Uggla! Du kom för sent. Jag kunde inte? Eowyn? Flamnaghim tog henne.?
Ugglan, som var smått förundrad över att prästen fortfarande levde, frågade försiktigt ?vart tog de henne??
?Palatset.? Svarade Blue Wolf ?De tog henne till palatset. Åhh? Du måste skynda dig innan Flamnaghim hittar på något med sin onda magi!?
Ugglan kände efter hur pilarna satt och upptäckte att de inte alls genomborrat den stackars prästen. Under den lila prästskruden bar mannen någon form av bröstplåt. ?Vad är det här??
Prästen satte sig upp och såg förvirrat ned på plåten ?Javisst?det är sant. Jag är inte döende!? sedan skrattade han glatt och kom på fötter.
?Men hur?? undrade Paddus som just kommit ifatt utan att de andra brytt sig om att lägga märke till honom tidigare.
?Igår kom någon skum typ hit till kyrkan och sade åt mig att om jag inte gjorde som han sade så skulle jag dö. Först trodde jag att han hotade mig, men det visade sig att han bara ville hjälpa till. Han sade åt mig att jag snart skulle bli skjuten och gav mig den här plåten som skydd. Jag är rädd att själva stöten av pilarna som slog in i mig var så plötsliga att jag måste ha svimmat?? förklarade prästen
?Den här typen? Hur såg han ut?? undrade Ugglan.
?Åh? jag vet inte riktigt hur han såg ut? började prästen ?Ni förstår. Han var klädd helt i brunt och han hade något på huvudet som täckte ansiktet. Ni vet, som på en sådan där Sultan, eller något? men de brukar ju inte ha det i ansiktet??
?Ok.? Sade Ugglan och reste sig upp för att gå. ?Nu måste vi ge oss av till palatset. Det kan vara ont om tid.?
?Vänta!? ropade prästen ?Jag kommer med er. Jag ska försöka hjälpa till om jag kan.?
Ugglan såg lite tvivlande på den andre, men nickade sedan godkännande innan han skyndade ut genom portarna. Vad var det för en konstig typ som dök upp överallt? Han hade räddat både hans vänner och prästen, men han höll sig hela tiden i bakgrunden och agerade utan att folk visste om det. Säkert var det han som hade varit nere i öknen och hämtat tillbaka den andra medaljongen också.
När han kom ut utanför kyrkogården fick han syn på Salamander och Remik som tydligen hade tagit en omväg och som nu kom bärande på en väldigt lång stege, antagligen från skogshuggarbröderna. Han stannade till och väntade på att de skulle hinna ifatt.
?Jag kom ihåg att bröderna nämnde att de hade flera stegar än den som brann upp, så de kanske kunde låna några till oss ? tänkte jag? sade Salamander och flinade.
?Eh? sade Paddus och såg på Salamander ?Jag hoppas verkligen att LÅNA var vad ni gjorde??
?Ta det lugnt? sade Remik ?De sade att vi fick låna stegarna.?
?Ja,ja?? sade Paddus, även om han inte kände sig helt säker.
?Rövarna är klara för anfallet? meddelade Nevyn, som precis kommit fram till dem ?De kommer att anfalla från palatsets framsida medan en mindre grupp använder stegarna för att smita in över de norra murarna.?
?Vilka ska göra vad?? undrade Salamander.
?Remik, du och Paddus följer med mig över muren.? Kommenderade Ugglan ?Nevyn, du och Blue Wolf tar befälet över Rövarna. Se till att ingen dör i onödan, retirera om det går allt för dåligt, men se till att hålla fienden upptagna. Hur många män har du tillgängliga??
?Ett fytiotal står beredda.?
?Bra. Skynda dig ned till söder, och ta med dig Blue Wolf.? Fortsatte Ugglan ?Vi närmar oss palatset från väster och smyger sedan fram till väggen i norr.?
?Lord Uggla? sade prästen som just närmade sig efter att ha stängt igen kyrkan ?Var försiktig. Din morbror var en skicklig svärdsman, men även han föll för Flamnaghims fula tricks.?
?Jag trodde?? började Ugglan, men den andre avbröt honom.
?Jag hörde att Flamnaghim bjöd honom att dricka innan de skulle slåss, men han hade spetsat Nibelungs Pepsi med gift. Det var det som blev hans fall??
?Jag trodde han hade fått en överdos när jag hittade honom?? sade Ugglan och blev plötsligt rasande ?Men nu ska jag till palatset och hämnas!?
?Ja, ja?? sade Salamander ?Bara du tar det lugnt, så att ingen blir skadad??
Efter att ha önskat varandra lycka till skyndade båda grupperna åt varsitt håll och snart var Ugglan och hans vänner på plats i den lilla skogsdungen väst om palatset. Det var nu bara någon timme kvar till gryningen och allting var tyst. Av någon anledning tyckte Ugglan att det kändes oroande. Å andra sidan var han inte säker på vad han egentligen hade väntat sig. Jättelika, muterade, köttätande myror kanske? Inte direkt. Antagligen skulle det vara så här tyst just nu. Men det kändes ändå obehagligt, det gick det inte att komma ifrån. Han visste också att det skulle dröja minst en halvtimme innan anfallet skulle ske och att vänta här kändes allt annat än trevligt, just för att det var så lugnt. Kanske det var för att han brann av iver att få möta Flamnaghim och rädda världen, kanske också för att hämnas sin morbror? Det enda han kunde göra för att fördriva tiden var att antigen prata med sina vänner eller med sig själv. Just nu kände han mer för det senare och dessutom var palatset inte mer än ett femtiotal meter bort, vilket betydde att en massa prat säkert skulle få dem att råka illa ut.
?Vad tänker du på?? frågade Salamander plötsligt, nästan i normal samtalston, varpå Ugglan hoppade till.
?Tänkte just på hur idiotiskt det vore att hålla på och prata nu!? väste han ilsket till den andre ?fattar du inte att de kan höra oss??
?Egentligen tror jag att vi skulle hinna höra dem ungefär samtidigt som de hör oss? sade Salamander ?och vi har inte hört något än. Dessutom syns ingen till på murkrönet, och ingen patrullerar längs de vanliga vägarna enligt Remik. Det är något skumt på gång.?
?Har det inte varit det hela dagen?? undrade Ugglan ?bara en massa skumma händelser? Som den där mysko kalifen, bland annat. Och han verkade dessutom känna till Eowyns gömställe dagen innan hon försvann."
?Men han räddade ju oss!?? svarade Salamander på ett häftigt frågande sätt.
?Tydligen? sade Ugglan ?Han måste ha några egna skumma avsikter.?
?Det här känns inte bra? sade Remik, som tidigare suttit en bit bort och spanat upp mot muren som omgärdade palatset ?Något är fel.?
?Jag hade just samma känsla? sade Paddus, och de andra nickade för att hålla med.
?Då kan vi inte sitta här? sade Ugglan och tog tag i ena änden av stegen ?Vi tar oss in nu. På en gång!?
Paddus tog tag i den bakre änden och började bära efter Ugglan. Remik och Salamander gick före med dragna svärd. Salamander hade nyligen ?fått? sitt svärd av en av rövarna i skogen. En av de som inte behövde det mer efter gårdagens sammandrabbning i gläntan. Paddus hade sitt svärd instoppat i bältet och han hade även Ugglans familjesvärd i ryggsäcken. Ugglan själv bar Mästersvärdet vid sin sida.
När de just skulle till att passera runt hörnet, förutom Remik och Salamander som redan passerat det, ryckte Ugglans reflexer till och lyckades på något sätt få upp stegen i huvudhöjd precis i tid för att fånga upp treudden som kom flygande mot honom. ?Eh, killar. Ni skulle gå först för att se till att ingen anföll oss.? Påpekade Ugglan, men agerade sedan själv genom att svänga sig mot soldaten som tittade upp bakom ett buskage ?Spring Paddus!? väste han sedan och stod själv kvar med stegen i ett löst grepp. Soldaten, som inte riktigt begrep vad som hände, och som hade lite dålig sikt i mörkret, hann aldrig med att uppfatta att stegens ände snabbt kom rakt emot honom som följd av att Paddus kom springande bakom Ugglan. Snarare var det så att stegen uppfattade soldaten och gjorde en fin liten inbuktning i hjälmens visir innan soldaten föll medvetslös till marken. I samma ögonblick kom Remik fram till hörnet och kikade runt det
?Vad då?? undrade han.
?Inget? sade Ugglan för att spara tid ?tyckte bara att jag såg något.?
När de kommit runt hörnet ställde de upp stegen mot muren och upptäckte att den räckte precis. Ugglan kunde inte undgå att lägga märke till att Salamander undvek att ta i stegen, precis som om den skulle ha kunnat skada honom på något sätt. Det tycktes rätt konstigt enligt Ugglan, den var ju inte direkt elektrisk eller något, men alla hade väl sina egna konstiga fobier.
Ugglan klättrade kvickt uppför stegen, upptäckte en soldat längre bort på muren och stannade till. Men den här soldaten stod och höll utkik söderut, som om han väntade på något. Snabbt tecknade han åt sina vänner att skynda sig uppför stegen och började sedan smyga sig närmre soldaten. Även denna var iförd en röd rustning, den här gången utan hjälm, och han såg inte ut att ha något vapen. Istället stod han och höll i något som i nattens skumma ljus bara kunde se ut som en melon. Vid en snabb titt åt höger fick Ugglan syn på ett antal andra soldater som låg på lur i det höga gräset längs den västra sidan av palatset. Bakom honom kom Paddus smygande och ytterligare en bit bort följde Remik och Salamander bredvid varandra.
Just som Ugglan skulle knocka vakten framför sig med svärdsknappen, just som han höjt sitt svärd, just då insåg han vad det egentligen var som den andre höll i handen och hejdade sig plötsligt. Tydligen var detta en aning FÖR plötsligt eftersom soldaten vände sig om och fick syn på honom. För att undvika ett större larm slog Ugglan till den andre i ansiktet varpå denne vacklade till och började falla. Snabbt fångade Ugglan upp den andre och hindrade dennes rustning från att skramla mot golvet. Den här rustningen, upptäckte han, var inte alls lika tunn och lätt som Remiks. Sedan insåg han att ?melonen? höll på att glida ur händerna på den medvetslösa och slängde sig efter den. Just som den skulle slå i marken fick han tag i den och kom samtidigt ihåg skramlet han hört. Eller hade han inte hört det? Det hade han inte. Försiktigt vred han på sig och fick se Paddus som försiktigt lade ned soldaten på muren.
När han reste sig fick han syn på ett antal vakter till som stod längre bort, vid södra ingången. Ugglan drog sig till minne ett område strax söder om palatsbron där gräset var lika högt, och kunde därmed dölja folk lika bra, som det nedanför muren. Från det området skulle det vara lätt spärra av alla flyktvägar från palatset. Det rådde heller inga tvivel om att de andra vakterna på muren höll i likadana föremål som Ugglan själv. Han hände sig mot Paddus och såg hur den andre reagerade.
Ljudlöst formade Paddus ett enda ord på sina läppar ?bomb??. Ugglan nickade. Någon hade gillrat en fälla för rövarna som snart skulle anfalla. Någon som kände till deras planer?