Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Svåråtkomliga skrifter sökes - Hjälp!

Kapitel 8

?Ska vi anfalla dem?? föreslog Salamander i viskande ton.
?Nej? svarade Remik ?De är fler än oss och de har bomber. En enda bomb räcker för att döda oss alla.?
?Jag kan skjuta ned dem med min pilbåge? föreslog Ugglan och sneglade bort genom mörkret där fienden stod. Själva satt de hukade för att inte synas från marken.
?Du skulle hinna träffa en, möjligtvis två? sade Remik ?Innan en av bomberna sprängs och varnar alla de andra som sedan kommer hit med sina bomber. Dessutom kommer alla andra vakter i palatset antagligen också hit då.?
?Det är sant? muttrade Ugglan ?men vad ska vi göra om vi inte kan göra oss av med bombarna??
?Om vi inte kan bli av med dem så får vi helt enkelt se till att Nevyn och de andra klarar sig trots bakhållet.? Sade Paddus.
?Men vi kan inte avblåsa attacken nu? sade Salamander ?det är för sent.?
?Om vi bara kunde öppna portarna på vid gavel så skulle våra vänner kunna ta sig in på palatsgården och på så sätt undvika bomberna.? Sade Remik.
?Bra idé? sade Ugglan ?hur gör vi det??
?Någon får hoppa ned i trädgården härifrån och sedan smyga sig fram till porten för att öppna åt de andra.? Sade Remik och pekade mot porten.
?Jasså?? sade Ugglan ?Och vem?neä??
?Jo? sade Remik ?det är bäst om du gör det.?
?Hur så?? frågade Ugglan ?Ni andra kan väl lika gärna göra det??
?Jag med min rustning och Paddus med ryggsäcken blir för klumpiga? svarade Remik och pekade på något som gjorde en antydan av att röra sig på gården ?det finns vakter där nere, och de får inte höra oss och slå larm. Dessutom är du skickligare med svärdet än Paddus och Salamander ifall du måste slåss. Och så har du en mycket stark tendens att överleva de mest otroliga saker, så du är helt klart bäst lämpad.?
?Ok, jag gör väl det då? sade Ugglan och såg sig om efter någonstans att klättra ned.
?Vi smyger tillbaka norrut och använder samma stege som förut? föreslog Salamander och de andra följde honom.

Visst hade det gått att gå in i palatset från muren, och sedan smyga sig ned till marknivån för att därifrån gå ut i trädgården, men det var mycket mer riskabelt. Antagligen fanns det fler soldater där inne, och någon kunde ju höra när han öppnade och stängde dörrar. Dessutom skulle det innebära just den där otrevliga nackdelen med dörrar: att man inte vet vad som finns på andra sidan. Precis vad som helst skulle kunna vänta honom på andra sidan, ja, bortsett från något trevligt det vill säga. Därför kände sig Ugglan ganska nöjd med beslutet där han just nu satt bakom ett buskage mitt i natten och väntade på att en patrullerande vakt skulle flytta på sig så att han kunde komma förbi. Men tydligen hade den andre fått för sig att stanna just där, och snart skulle anfallet ske. Ugglan började bli riktigt otålig, och beslutade sig sedan för att det var bättre att gå till anfall än att sitta och vänta. Men han måste ha någon sorts strategi så han såg sig försiktigt omkring och upptäckte ett äpple som låg bredvid honom. Det hade antagligen rullat dit från äppelträdet som stod en bit bort, precis invid vakten som stod i vägen för honom. Försiktigt plockade han upp äpplet och kastade, medan han höll blicken fäst på vakten, äpplet över axeln och buskaget. Det borde distra?
?Aaaj!? hördes plötsligt en röst bakom honom och han hoppade förskräckt till och kikade genom buskaget. Där stod en annan vakt och höll sig för huvudet. ?Vad fan skulle det där vara bra för?? utbrast han ?Vad pysslar du med??
?Vad då?? undrade den förste vakten som stod under äppelträdet.
?Tror du att du är rolig nu, kanske? Va?? frågade den andre ilsket.
?Nej?? sade den förste ?det tror jag väl inte??
?Vad fan gjorde du så för?? fortsatte den andre.
?Men skärp dig för tusan? sade den förste ?jag har ju inte gjort något!?
Ugglan tittade förvånat på medan vakten som fått hans äpple i huvudet gick fram till den andre och knuffade till denne så att han for in i trädet. Sedan var slagsmålet i full gång och Ugglan själv började krypa längs marken förbi de två kämparna medan de nu hade fullt upp. Det var inte riktigt vad han hade tänkt att skulle hända, men det fungerade onekligen bra i alla fall.
Just som han rundade ett buskage fick han syn på ett par fötter i huvudhöjd. Det senare berodde antagligen på att han kröp och resten betydde nog att någon stod framför honom. ?Hallå där!? utbrast vakten, och Ugglan insåg att nu var det kört ?Vad sysslar ni båda med?!? Ugglan fick snabbt rygga tillbaka för att inte bli påtrampad av vakten som skyndade sig för att skingra de två slagskämparna under äppelträdet. Förskräckt kom Ugglan upp på fötter och började springa de sista tjugo metrarna fram till portarna som ledde ut ur, eller in till beroende från vilket håll man kom, palatsträdgården. Precis när han nådde fram tyckte han sig höra ljus på andra sidan. Det lät som om någon anföll palatset, och det kunde omöjligt vara någon annan än Nevyn. Hur öppnade man nu den här förbannade porten?
Snabbt som ögat drog Ugglan ut vad han hoppades var någon typ av spärrar och började sedan snurra på ett hjul som befann sig nära porten. Som om det hade varit en ridå gled porten upp och Ugglan skyndade sig att sticka ut huvudet. ?Nevyn! Ändrade planer, in hit med er istället!? Någonstans där ute tyckte han sig se Nevyn och hans rövare komma springande, men han hörde också att vakterna på muren upptäckt honom. Nu var det ju säkert att Nevyn kunde ta sig in, så det bästa vore nog att avlägsna sig innan något otrevligt hände.
Han hann dock inte med mer än att vända sig om och ta ett par steg innan två soldater kom emot honom med dragna svärd. Ugglan fann att han själv hade svärdet draget, även om han inte mindes riktigt när han hade dragit det. En av vakterna var lite snabbare än den andre och hann därmed gå till attack först. Ugglan parerade smidigt och gjorde sedan ett svepande hugg som gick rakt genom den andres rustning som om den vore gjord av papper. Ett svagt minne dök upp i hans huvud. Han mindes en strid som han haft, inte allt för långt härifrån. Inne i palatset hade han den där första natten inte kunnat penetrera sin motståndares rustning. Visserligen hade slaget varit allt annat än perfekt, men det här hade inte varit mycket bättre. Han tittade snabbt på Mästersvärdet som glimtade till i månljuset nu när månen kommit fram bakom det tjocka molntäcket.
Den andre vakten saktade in och Ugglan insåg att han fortfarande var mitt inne i en strid. Soldaten gjorde ett plötsligt utfall och Ugglan var tvungen att hoppa åt sidan för att inte bli träffad. Han gjorde sedan själv en motattack, men den blev lätt parerad och han fick ett nytt hugg mot sig som svar. Ugglan gled snabbt undan, men såg i ögonvrån att två soldater, beväpnade med treuddar, kom emot honom bakifrån. En snabb beräkning som tog form i Ugglans huvud gav honom en idé och han backade undan ett par meter. Som han hade misstänkt följde den andre efter och försökte genomborra Ugglan med sitt svärd. Men Ugglan hoppade på nytt undan och gav soldaten en knuffspark i sidan som skickade denne rakt in i sina vänner. Det tog inte lång tid för soldaterna att samla sig för att gå till ny attack, men då hade Ugglan redan ett försprång på över tjugo meter. Nevyn skulle få ta hand om de där istället, bestämde han och kastade sig upp för halva stegen innan han började klättra.
Väl upp drog han upp stegen så att ingen skulle kunna klättra efter. Sedan såg han sig om. Man skulle kunna säga att Ugglan fick sig en överraskning. När man vanligtvis tar sig någonstans och förstör alla chanser att någon annan kommer dit, och SEDAN tittar efter så brukar de andra redan vara där. Detta var också vad Ugglan kom på, men först efter att han dragit undan stegen.
?Gick det bra?? undrade Paddus och såg på honom. Det var sannerligen en överraskning. Ingen av fienderna i sikte.
?Jodå? sade Ugglan och pustade ut lite ?Jag öppnade portarna, dödade några vakter och skyndade tillbaka hit. Nevyn kommer efter.?
?Bra? sade Remik ?Jag tror att vi har listat ut var i palatset Flamnaghim håller till.?
Ugglan följde efter den andres finger med blicken då denne pekade uppåt mot palatsets översta våning. Det lyste av någon skum oidentifierbar färg, som verkligen inte fick någon ur sällskapet att känna sig bättre till mods. Inte hjälpte det mycket att månen, som för övrigt var full nu, syntes uppe på himlen fast i byggnaden. Månen tycktes ovanligt stor och kall, och med ens ryste Ugglan till där han stod. Hade inte en kall vindil just dragit förbi? Elelr var det bara han som inbillade sig? Han tyckte sig även höra en röst inne i sitt huvud som sade åt honom att skynda sig. Han kunde dock inte avgöra om det var Eowyn?s röst eller hans egen.
Försiktigt lät han blicken falla nedåt längs byggnadens yttervägg. En bit längre bort fanns en dörr, en dörr som de bara alltför tydligt måste gå in genom. Det var ungefär som om någon skulle ha ritat ett stort rött kryss på en karta för att sedan ha en stor skyllt där det stod ?INGÅNG HÄR?. Det var inte bara det att hela den ondskefulla atmosfären ovanför bådande visade vägen, men någon hade dessutom spänt upp ett slags kraftfält framför den.
Ugglan gick långsamt närmare med sina vänner tätt bakom. Bortsett från kraftfältet tycktes dörren vara öppen, men fältet såg ut som den typen som verkligen kunde skada en om man var oförsiktig. Istället för ett vanligt klassiskt kraftfält som täcker en större yta hade någon lustigkurre utformat detta till ett rep. Ett brinnande rep på vars mitt ett flinande demonhuvud flammande dansade runt.
Remik gick bestämt fram med draget svärd och högg till i repet. Som svar högg repet tillbaka genom att ge Remik en så kraftig elstöt att denne fick sätta sig ned på golvet och pusta ut, samtidigt som han upprepade gånger sade ordet ?gurka? för sig själv. Ugglan misstänkte att hans vän hade blivit helt galen, men snart ställde han sig upp igen och antog en mer fundersam min. Ugglan tittade på sitt eget svärd, Mästersvärdet, och såg hur det glimmade i skenet från både kraftfältet och från månen. Sedan höjde han det och högg snabbt till, även om han just innan han träffade kraftfältet undrade om det verkligen hade varit en bra idé. De andra hade tydligen samma tankar eftersom Remik gjorde en ansats att stoppa honom. Men det var för sent. Mästersvärdet skar lätt genom repet av magi och demonhuvudet blev hängande i luften för ett par sekunder innan det försvann med ett svagt skrik.
?Sådär? sade Ugglan ?Nu kan vi fortsätta!?
De andra tittade tveksamt på honom som om de inte var riktigt säkra på att han levde. För säkerhets skull tittade han ned på sig själv lite snabbt då han själv inte var helt säker. Sedan sträckte han ut handen för att öppna dörren.
?Vänta lite?? sade en röst plötsligt och ut ur skuggorna, ut ur ett hörn i väggen som de tidigare inte sett steg den mystiske Shejken fram.


Namn: Eo - Beo
E-post:
Tid: 22:53
Datum: 2004/06/10