Oooooh, jag omnämns.
Kapitel 12
?Lord Uggla!? ropade Flamnaghim just som Ugglan började röra sig genom rummet mot honom, ?jag hade väntat mig att få se dig här. Skåda nu prinsessan Eowyn, under hennes sista ögonblick i den här världen!?
Instinkterna sade åt Ugglan att rusa fram och hugga ned den onde magikern innan denne hann göra något, men kroppen vägrade att lyda honom. I den blick som Flamnaghim gav honom syntes tydligt att han på något sätt hade med saken att göra. Magikern vände bort blicken för att istället betrakta Eowyn, samtidigt som Ugglan kunde känna att något var på gång att hända. Men han kunde inte röra en muskel. Frusen i sin position såg han hur Eowyn långsamt lyftes upp från bädden av någon osynlig kraft Flamnaghim frammanat. Någonting glimtade till någonstans kring prinsessans medvetslösa kropp och snart började hon glöda med ett mjukt, men ändå ondskefullt, onaturligt ljus. Sekunden efter var prinsessan spårlöst försvunnen och kvar framför Ugglan var bara den hånflinande Flamnaghim, med händerna lyfta mot taket.
Med ett ryck kände Ugglan hur han återfick sin rörelseförmåga och han började långsamt gå mot magikern som nu sänkte sina armar och vände sin blick mot honom på nytt och log.
?Och nu. Nu är de sju vise männens försegling äntligen bruten! Det är bara en fråga om tid innan ondskan lägger sig över landet. Inte ens den legendariske hjälten kan besegra oss nu, nu när vi har den Gyllene Kraften!? skrattade Flamnaghim fram samtidigt som Ugglan närmade sig med svärdet redo för hugg.
Fortfarande mitt i sitt skratt försvann magikern framför ögonen på Ugglan just innan denne hunnit fram till platsen han stod på. Förvånat såg sig Ugglan om utan att kunna se ett enda spår efter magikern. Rummet låg nu helt stilla. Mitt i rummet, kring sängen och de två fyrfaten som spred sitt ljus genom rummet, var golvet upphöjt en aning. Som vanligt täcktes golvet av en röd matta och på väggen i den ände av rummet som Flamnaghim befunnit sig, det vill säga mittemot dörren, hängde tre blå gobelänger. Rummet tycktes inte ha någon annan funktion än att vara skådeplats för Flamnaghims magiska ritualer, vilka det nu kunde vara. Dessutom fanns det ingen annan dörr i rummet än den som han kommit in genom.
Just som Ugglan förtvivlat undrade vad han nu skulle ta sig till kände han hur en kylig, liksom ond strimma med luft plötsligt gick förbi honom. Han vände sig om men fick inte syn på något. Återigen kände han luftdraget och nu lade han märke till en liten, nästan obefintlig, rörelse i den mellersta gobelängen.
Försiktigt, och fortfarande med svärdet höjt, steg Ugglan närmare och petade den åt sidan med svärdsspetsen. En dold passage dolde sig bakom, vilket fick Ugglan att grymta till lite åt magikerns billiga trick. Sedan gick han med stor försiktighet genom gången, hela tiden beredd på att möta Flamnaghim ända tills han fick syn på honom i andra änden av det stora rum i vilket gången mynnade ut. Rummet var nästan runt, men fortfarande kantigt och ett stort fönster gav en panoramabild över landet söderut. Magikern stod med ryggen mot ingången, men det fanns inga tvivel om att han visste exakt var Ugglan befann sig. Det hela kändes riktigt obehagligt, så Ugglan beslutade att ge sig till känna genom att på nytt nämna magikerns namn.
Med en vanligtvis förintande ondsint blick vände sig Flamnaghim om. Han höll händerna framför sig med fingerspetsarna nästan mot varandra och med händerna nästan knutna in i varandra på ett sådant sätt att han utstrålade komplett lugn och behärskning över situationen. Ugglan höll sitt svärd som skydd framför sig, och kanske skyddade det mot magikerns onda utstrålning. Hur som helst lät han sig inte försvagas av den andres blickar.
?Du döda min morbror, Nibelung? sade Ugglan, fortfarande still på sin plats.
?Så?? sade Flamnaghim på ett sätt som närmast lät belåtet ?Det är därför du är här? Hämnd??
?Det. Och att du försöker störta hela världen i fördärvet.? Svarade Ugglan torrt.
?Hmmff?? svarade magikern och påbörjade en liten promenad.
?Ska du slåss, eller vill du först försöka värva mig till den onda sidan?? undrade Ugglan.
?He,he,he? Så du vill slåss du?? sade magikern ?I sinom tid ska du få det. Men kom först hit.?
Ugglan gick på ett avvaktande men samtidigt spänt sätt mot fönstret som den andre syftat på. Han såg till att inte ställa sig alltför nära, men tittade i alla fall ut som han blivit ombedd.
?Härifrån kan man för det mesta se soluppgången? sade Flamnaghim ?Men det är flera timmar dit. Och snart en dag kanske det inte ens blir någon. Vi kommer att härska över hela världen och styra den i ett järngrepp. Vi kommer att vara alltför starka för att någon någonsin ens ska våga tänka tanken att sätta sig upp emot oss. Vi??
?Oj!? avbröt Ugglan som ärligt talat inte lyssnat särskilt noga ?Man kan ju nästan se mitt hus här uppifrån!?
Magikern såg på Ugglan, som nu med samma gångart som tidigare började söka sig mot rummets mitt, med en mycket butter min som tydligt visade vad han tyckte om att Ugglan på ett sådant sätt totalt ignorerat hans stora tal. ?Imponerande att du lyckades få tag på Mästersvärdet. Det är ingen liten bedrift. Förut hade jag till och med fruktat det svärdet, men nu kan inget skada mig. Nåväl, du ville slåss??
?Det är precis vad jag vill? sade Ugglan och intog en halvt defensiv position och betraktade de blå draperierna, inte helt olika de som dolde lönngången till rummet, som långsamt sänktes ned längs väggarna för att till slut täcka dem alla. ?Nu börjar det likna något.?
Med Paddus i täten stormade det lilla sällskapet in i rummet där prinsessan bara minuterna tidigare försvunnit framför Ugglans ögon. Genast upptäckte de att en av gobelängerna hängde snett och fortsatte genom den hemliga gången utan att bry sig särskilt mycket om rummet de gick genom. Ugglan hade inte varit där. Flamnaghim hade inte varit där. Alltså fanns det värsta fortfarande framför dem. Det var svårt att begripa hur Ugglan kunde ha fått idén att ensam utmana Flamnaghim även om han nu var den enda som kunde svinga Mästersvärdet i kampen mot magikern. Han kunde väl i alla fall ha sagt till i förväg?
?Där är de!? utbrast Paddus just som han kom fram till ingången till rummet där Ugglan och Flamnaghim just inlett sin duell ?Men? det går inte att komma in??
?Vad pratar du om? snäste Salamander och trängde sig förbi ?Såklart det måste gå att komm?? fortsatte han, men kände sedan med händerna den osynliga barriär som låg mellan dem och Ugglan ?Vad är det här??
?Det är Flamnaghims magi. Ingen kan komma in dit och ingen kan komma ut därifrån innan Flamnaghim bestämmer det. Eller tills han blir besegrad, vilket skulle vara mycket bättre.? Förklarade Shejken.
?Men?? undrade Paddus efter att under tiden ha bultat på och gjort gester ?kan han inte se oss??
Shejken skakade på huvudet ?Vi kan se och höra honom, men han kan inte se eller höra oss. Han ser antagligen bara ett blått draperi just här, precis som längs de andra väggarna vi ser. Flamnaghims magi igen.?
?Kan du inte få bort det?? undrade Salamander och såg hur Shejken genast skakade på huvudet ?Jasså? Det var just till snygg hjälp du var??
?Vi får väl göra det bästa av situationen? sade Shejken ?Vi kan ju se dem i alla fall.? Så satte han sig ned och tog fram något ur någonstans i dräkten ?Någon som vill ha ett äpple??
Efter att i vad som kändes som minuter ha betraktat Flamnaghim störtade Ugglan ursinnigt fram för att hugga ned sin fiende med ett slag, men den andre gled bara lätt åt sidan och undvek så att bli träffad. Enbart genom tur undkom Ugglan, som vi det läget fortfarande hade farten uppe, det slag med handen som magikern måttade mot honom när han for förbi.
På nytt svingade Ugglan Mästersvärdet mot Flamnaghim, som de här gången bara tycktes befinna sig vid sidan om slaget samtidigt som han annars borde blivit träffad för att sedan befinna sig på rätt plats igen och på nytt undkomma det påföljande slaget.
?Någ lekt? sade magikern leende och stod helt still inför nästa attack från Ugglan.
Slaget från svärdet träffade precis där det skulle vid Flamnaghims hals, men istället var det Ugglan som med en stickande smärta kastades bakåt efter sammandrabbningen. Omedelbart därpå kom han dock på fötter i tid för att med nöd och näppe undvika den skinande kulan av magisk energi som Flamnaghim slungade mot honom.
?Ha!? skrattade magikern ?Den var bara för enkel. Hade du inte undkommit den hade du ändå inte haft någon chans??
?Skryt lagom!? ropade Ugglan och tog ett språng mot sin fiende med höjt svärd. Återigen träffade Mästersvärdet, men på nytt slungades Ugglan iväg. Den här gången än våldsammare än förra gången.
?Så där kan du inte besegra mig!? utbrast magikern med ett ondskefullt leende på läpparna innan han på nytt slungade sina magiska krafter mot Ugglan, som den här gången lätt vek undan.
?Börjar du bli trött?? undrade Ugglan, som nu själv började le. Den här gången hade energikulan gått en aning långsammare, det kunde han svära på.
?Inte alls? sade Flamnaghim leende och förde återigen samman fingrarna framför ansiktet för att visa hur oberörd och stark han var. Kulan slog in i väggen bakom Ugglan med ett sådant ljud att han nästan vände sig om för att se efter. Just då slog någonting in i Ugglans rygg och han hann just med att se de övriga delarna av energikulan som studsat åt olika håll mot väggen innan han själv föll till golvet av smärta.
?En annan form av attack helt enkelt?? sade Flamnaghim leende och såg på sin motståndare som nu låg på golvet ?Men oroa dig inte. Ingen av de här attackerna dödar dig omedelbart. Vi ska nog hinna ha lite kul innan dess. Se så! Res dig upp!?
?Du din?? fräste Ugglan och backade undan bara för att få en av magikerns energibollar mitt i magen. På nytt föll han dubbelvikt till golvet och kved medan han långsamt reste sig upp. Magikern befann sig nu rakt på andra sidan rummet.
?Var det allt du hade?? Frågade Flamnaghim med tillgjord röst ?Nåväl, du var inte mycket roligare att leka med än din morbror. Hälsa honom så mycket??
Fylld av vrede kom Ugglan på fötter och rusade fram mot magikern, som nu stod stilla och fokuserade sig inför nästa attack. Nu var det dags att hämnas. Nibelung, Eowyn och alla de andra. Med höjt svärd stormade han vidare genom rummet utan tanke på att försvara sig mot attacken. Han kanske skulle bli mer skadad, men det var också ett lysande tillfälle att slå tillbaka som han bara inte fick försumma. ?Hämnd!?
?Åh?nej?!? utbrast Shejken och började sedan mumla för sig själv. ?Han måste inte hämnas någonting? han måste bara se till att hålla sig levande??
?Vad?? undrade Paddus.
?Flamnaghim tänker använda sig av sin starkaste magi. Om inte Ugglan viker undan finns det ingen chans att han överlever! Inte ens jag?? förklarade Shejken blixtsnabbt.
?Vad?!? utbrast Paddus och flög upp. ?Akta dig! Vik undan!? skrek han medan han dunkade så hårt han kunde mot kraftfältet även om han visste att det inte var någon idé. Men han måste bara höra, tänkte han, annars skulle det ju vara slut?
Förskräckt såg de alla på medan Ugglan fylld med tankar om hämnd rusade mot sin död, även fast allt hade hänt inom loppet av några sekunder. Allt i rummet tycktes röra sig så plågsamt långsamt. Fanns det fortfarande något hopp?