Kapitel 13
Omedveten om sina vänners skrik, eller ens närhet för den delen, fortsatte Ugglan genom rummet på sin väg mot den onde magikern. Ända tills han befann sig en fem meter ifrån Flamnaghim kände han sig säker på att han skulle hinna nå fram och anfalla medan den andre fortfarande laddade upp sina krafter. Det verkade vara ett bra tillfälle att förgöra magiker enligt Ugglan. Men nu stod det rätt klart att han inte skulle hinna eftersom Flamnaghim började röra på sig och se mindre koncentrerad ut.
?Akta! Vik undan!? ekade plötsligt en röst i Ugglans huvud som fick honom att omedelbart lyda eftersom hans egna instinkter sade honom ungefär samma sak.
Knappt hade Ugglan kastat sig åt sidan innan en sprakande ström av blixtar sköt ut ur magikerns händer, vilka var riktade mot den plats där Ugglan nyss befunnit sig. Snabbt kom Ugglan åter på fötter och började vaksamt pusta ut, beredd på fler attacker.
?Bravo!? ropade Flamnaghim ?Jag trodde faktiskt att jag hade dig där ett tag.?
På nytt närmade sig Ugglan den onde magikern då plötsligt rösten i hans huvud åter talade ?Du kan inte besegra honom ens med Mästersvärdet, Lord Uggla. Använd Flamnaghims egna krafter till att besegra honom??
?Så?? sade Flamnaghim som upptäckt hur Ugglan plötsligt stannat för att lyssna ?Dina telepatiska vänner försöker hjälpa dig? Nå, det spelar ingen roll.?
Ugglan började röra sig i en cirkelrörelse runt magikern, hela tiden med Mästersvärdet höjt framför sig. Det var tydligt att det inte skulle tjäna något till att försöka gå till anfall med svärdet. Dels hade rösten sagt åt honom att inte göra det, dels hade han själv och inte trollkarlen tagit skada av hans tidigare attacker. Men hur skulle han kunna använda Flamnaghims magi för att besegra honom?
?Kom igen då, fegis! Ska du inte anfalla?? sade magikern och skrattade, varpå han skickade iväg en magikula som Ugglan lätt vek undan från ?Annars dödar jag dig bara direkt!?
?Försök du bara!? ropade Ugglan till svar.
På nytt slungade Flamnaghim en kula energi mot Ugglan, som vek undan samtidigt som han på så sätt utgjorde ett enkelt mål för magikerns andra attack. Kulan kom rakt emot Ugglans ansikte men på något sätt lyckades han få upp Mästersvärdet i tid för att parera. Till sin förvåning upptäckte Ugglan att han inte var död än. Istället studsade energikulan bort från svärdet som om det varit en pingisboll.
Förvånat tittade Ugglan på sitt svärd och vände sedan blicken mot magikern, som för ett ögonblick stannat upp. Hade inte även han blivit förvånad, eller var det något annat? Med en snabbt ihoppysslad plan gick Ugglan till anfall mot magikern, som svarade med att slunga en magikula mot Ugglan, vilket var precis vad Ugglan väntat på. Snabbt högg han till mot magikulan och fick den att byta riktning så att den istället för att träffa Ugglan susade förbi Flamnaghims huvud, med bara en hårsmån till marginal.
Plötsligt kände Ugglan hur han fick en spark i magen som träffade honom så hårt att han för ett par ögonblick undrade hur mycket skadebonus en trollkarl egentligen kan ha, innan han insåg att han inte hade den blekaste aning om vad han ens funderade över. Istället förbannande han sig själv för att ha glömt att se upp för sparkar. Allt detta hände under samma tid som det tog för Ugglan att flyga halvvägs genom luften. Under resten av resan var det svart både för ögonen och för tankarna då Flamnaghim tog tillfället i akt att kasta mängder av mycket små energikulor mot den nu försvarslöse Ugglan.
I hela kroppen kände han hur det sved till på samma sätt som det skulle göra om någon med full kraft slog till en med en elektrifierad, ganska stor katt inlindad i brännässlor. Kort sagt gjorde det mycket ont på ett mycket obehagligt sätt. Han kände vagt att han slungades in i en vägg, varpå han varken såg eller hörde något. Med all mental kraft han kunde uppbåda försökte han klamra sig fast vid att vara vid medvetande. Han fick bar inte svimma nu, när han just kommit på en pl?
Flamnaghim gick fram och ställde sig en meter ifrån men rakt framför Ugglan. Där sträckte han upp sina händer i luften för att snabbt samla energi till en sista attack. Energin var nog för att hans händer skulle börja lysa av kraften han samlat.
?Nu är det slut med dig? sade Flamnaghim med ett tonfall någonstans mellan stolthet och galenskap ?Du vågade sätta dig upp mot mig, och till och med hota mig med Mästersvärdet. Men nu ska du dö!?
Sedan sträckte magikern bakåt händerna för att hämta sats varpå han slungade magin mot den medvetslösa Ugglan med kraft nog att slita honom i småbitar.
I samma ögonblick som energikulan lämnade magikerns hand höjde Ugglan plötsligt Mästersvärdet framför sig och öppnade ögonen.
Klotet studsade med ett högljutt klick mot svärdet och studsade omedelbart tillbaka mot Flamnaghim, som just och just hann med att ens bli förvånad. Klotet träffade magikern mitt i bröstet varpå hela rummet sken upp för ett ögonblick. När ljuset försvann låg Flamnaghim i en hög mitt på golvet och alla Ugglans vänner tumlade plötsligt in på ett halvt komiskt sätt genom ett av draperierna på väggen, och hamnade således i en annan hög längs väggen. I den allra första högen låg Ugglan och försökte kämpa sig upp på fötter utan någon vidare framgång. Till slut, ungefär samtidigt som hans vänner trasslat sig ut ur draperiet, lyckades han med hjälp av mycket stöd från väggen äntligen ställa sig upp på skakiga ben.
?Har ni suttit där hela tiden utan att hjälpa till?? stönade Ugglan när hans vänner kom emot honom och log så gott han kunde tills det gjorde för ont ?Ska man då behöva göra allting häromkring??
?Ta det försiktigt? uppmanade Shejken och placerade sig under Ugglans högra arm för att ge stöd medan Paddus tog den vänstra. Remik, Blue Wolf, Nevyn och Salamander, i just den ordningen kom fram emot dem.
?Är? Är han död?? frågade Nevyn försiktigt som om magikern kunnat höra honom.
?Ja? svarade Maharadjan ?I och med hans död öppnades det magiska fältet och släppte in oss i rummet.?
?Så ni har sett allting?? undrade Ugglan.
?Ja. Du kämpade mycket väl? sade Remik.
?Just det? sade Blue Wolf ?mycket väl.?
?Nu är hela riket räddat!? utbrast Salamander.
?Inte riktigt?? sade en röst någonstans ifrån och det dröjde sin tid innan alla insåg att det var Flamnaghim, som nu satte sig upp, som hade talat ?Så lätt?? sade han och hostade plågat ?besegrar ni inte mig! Jag är inte besegrad än!?
?Du ska vara död!? utbrast Shejken.
?Ska jag?? frågade Flamnaghim och såg ned på sin kropp medan han reste sig och det syntes klart att han var nöjd med att ha en röd klädsel på sig, även om den var aningen nyanserad vid det här laget ? med mörkare fläckar lite varstans ? ?Nu ska ni allesammans?? fortsatte han och drog ut på den mycket obehagliga domen genom att på nytt hosta till innan han började om på nytt ?Nu ska jag? dra med er allihop till mörkervärlden!?
Maharadjan visade tecken på att vilja slänga sig framåt mot magikern som nu lyfte händerna mot taket, men kom sedan ihåg att han stöttade upp Ugglan. Salamander och Nevyn gjorde sitt bästa för att ställa sig så långt bort från magikern, vilket betydde så platt som möjligt mot närmaste vägg. Remik drog sitt svärd och närmade sig magikern då en stormvind som plötsligt kom de blå draperierna att våldsamt fladdra runt stötte emot honom så våldsamt att han vräktes bakåt. Hela rummet tycktes gå runt och några av draperierna rycktes loss för att sedan virvla runt i rummet ända tills det lade sig över Blue Wolf som föll omkull under tyngden. Just som det inte kändes som om det kunde bli värre blev allt vitt samtidigt som rummet tycktes snurra tillbaka som om någon snurrat en gunga i sitt rep för att sedan släppa.
Verkligheten kom tillbaka som ett enda stort mörker, och då inte enbart som kontrast till det vita ljuset de upplevt. En blodröd sol hade nästan helt sänkt sig bakom de svarta bergen som tornade upp sig ondskefullt, i vad som antagligen var norr. Runt omkring dem var allt ett enda dunkel och det tycktes som om de befann sig på toppen av en pyramid utan topp. Det vill säga; de befann sig där som toppen skulle ha varit om det funnits en. Detta tycktes som en logisk slutsats eftersom en bred trappa ledde ned från den fyrkantiga platå de befann sig på. Något som först kändes som kyla vilade i luften, men snart insåg Ugglan att det var ondskan som vilade så tätt i luften att man hade kunnat skära i den med kniv.
Uppgivet föll Ugglan på knä med ansiktet mot bergen i norr. Det var svårt att säga om Paddus och Shejken alls släppt taget eller hur han lyckats med detta eftersom alla kände sig så illa till mods. ?Så. Det är inte slut än. Alla våra ansträngningar? All ondska i luften? Och det som verkade vara över!?
Ingen sade något. Ugglan hade redan sagt allt som fanns att sägas, och de var för nedstämda för att ens göra något. Så blev de sedan att stå i sina dystra funderingar, utan att röra en endaste muskel.