Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Svåråtkomliga skrifter sökes - Hjälp!

Kapitel 14

Shejken tycktes vara den som minst berördes av situationens hopplöshet, och det var även han som var först med att göra något.
?Så, det är inte över än? Vad ska vi i så fall göra nu? Vi kan ju inte bara stå här och vänta på att bli upptäckta, i alla fall.? Sade han.
?Nej?? Svarade Ugglan ?Det kan vi inte. Men jag vet inte hur mycket jag orkar gå just nu.?
?Du blev ordentligt skadad under striden? påpekade Blue Wolf, som om ingen kände till det, och böjde sig ned för att känna efter om Ugglans ben var hela ?Om du bara får vila lite så är du snart på fötter ska du se. Men du får inte anstränga dig för mycket.?
?Kan du gå i alla fall?? frågade Maharadjan med viss ton av irritation ?Vi måste härifrån snarast.?
?Ja,ja. Du har sagt det.? Sade Remik och blängde på föregående talare.
?Till att börja med; var är vi?? frågade Paddus.
?I mörkervärlden, mitt uppe på en sorts pyramid. Mer än så vet nog ingen här.? Sade Salamander ?Något mer du undrade om??
Ugglan kravlade sig upp på fötterna och såg sig om på nytt. Tydligen fanns det inte så mycket att se eftersom han inte såg något. Det enda vettiga tycktes vara att gå nedför trappan, vilket också var vad han gjorde. Han antog att de andra följde efter, men han orkade inte riktigt vrida på nacken för att se efter. Trapporna ledde nedåt en bra stund och slutade sedan på ett plan för att sedan på nytt fortsätta nedåt en bit längre bort. Ytterligare ett plan avverkades på detta sättet innan de slutligen kom ned till ännu ett plan varifrån de kunde se marken nedanför den sista trappan.
Väl nere kunde Ugglan se att gräset hade samma bruna nyans som riktigt torrt gräs kan ha, fast när han böjde sig ned kände han att det kändes likadant som vanligt gräs om än mycket otrevligare på något oförklarligt vis. På vissa platser växte gräset högre än vanligt, men inte heller då såg det riktigt friskt ut. Förundrad över denna nya plats fortsatte Ugglan en kort bit, innan han plötsligt kände sig iakttagen.
När han vände sig om fick han inte syn på någonting förutom ett par träd som stod en bit bort. Deras kronor var även de missfärgade som av torka, precis som gräset, men det var inte det som Ugglan först uppmärksammade. Det var snarare trädens sorgsna uttryck som påverkade honom. Det var inte så att de hängde med grenarna, eller något sådant. Sorgen som syntes fanns i sättet de såg på honom. För ett ögonblick trodde Ugglan att han sett fel, men mycket riktigt stirrade träden sorgset på honom där han stod bland sina vänner. Undrande granskade Ugglan sina kamrater och fann att även de såg samma sak, och fortsatte sedan att titta på träden.
?Hallå där!? ropade Salamander och tog ett steg framåt ?Vi kommer i fred!?
Shejken började fnissa och skakade till av skratt och sade sedan ?Bra talat min vän. Från en träskalle till en annan.? Varpå han skrattade än våldsammare ända tills Salamander väldigt mycket såg ut att vilja klippa till honom.
Uppenbarligen kunde inte träden säga dem någonting, det var bara ögonen som påminde om människor. Istället för att försöka kommunicera vidare fortsatte sällskapet åt vad som antagligen var öster, eller vad som i alla fall skulle ha varit det därifrån de kom.
Snart kom de till vad som närmast kunde beskrivas som en naturlig bro. Det såg ut som om en del av marken bara fått för sig att lägga sig mitt i en flod, med vatten på båda sidor. En bit ut på bron såg Ugglan att inte ens vattnet var normalt. Det var närmast brunaktigt åt det mörkare hållet och dessutom bubblade det till på ett mycket otrevligt sätt med ojämna mellanrum. Mitt i floden på ena sidan av bron fick Ugglan syn på något konstigt. En fisk hoppade upp till ytan och försvann sedan ned i den sjudande floden. Det som var konstigt var att det enda som fanns kvar av fisken var benen, vilket mycket effektivt borde ha hindrat den från att hoppa eller ens simma.
Knappt hade de hunnit observera denna mystiska tilldragelse innan de plötsligt hörde ett fasansfullt skri bakom sig. När de vände sig om hann de precis se hur något försvann under ytan på andra sidan av bron. En stund stirrade de spänt för att se om något mer skulle hända, men vattnet var mer eller mindre stilla. Endast sjudandet återstod av rörelserna.
?Var är Kalifen?? undrade plötsligt Nevyn och såg sig om.
?Ingen aning?? sade Ugglan och stirrade sedan ned i vattnet ?Eller jo? men det vill jag i så fall helst inte tänka på.?
Ett ondskefullt plirande huvud dök plötsligt upp ur vattnet och såg misstänksamt på dem. Sedan syntes ett par tentakler runt den då den på nytt dök för att inte komma upp på flera minuter. I alla fall kunde man anta att det inte gjorde det. Sällskapet hade fullt upp med att befinna sig en bra bit därifrån innan någon ny otrevlighet inträffade.
?Var det där så snällt egentligen?? undrade Remik när de slutligen stannade för att pusta ut ?Att lämna honom där??
?För det första vet vi inget om honom, eller hans motiv, vi klarar oss utan honom? sade Ugglan och såg ut som om han när som helst kunde kollapsa av skadorna och tröttheten ?För det andra, och det är det som verkligen spelar in, så kan han inte ha varit vid liv när vi gick därifrån. Han hade varit under ytan länge innan vi upptäckte att han var borta och så fanns den där varelsen där nere. Det var säkert den som drog ned honom från första början.?
?Du har nog rätt? sade Blue Wolf, och tillade sedan ? efter att de andra tittat konstigt på honom ett tag ?Frid över hans själ.? Och började sedan gå vidare.
?Vänta!? utbrast Ugglan och fick den gamle prästen att stanna ?Här är en skylt.?
?Jasså?? sade Paddus ?Vad står det??
?Mörkerpalatset, höger? läste Ugglan ?Det låter ju bra.?
?Gör det?? undrade Salamander tveksamt.
?Ja. Vi måste ju vila någonstans och gärna inomhus.? Sade Ugglan.
?Men namnet på palatset?? sade Remik.
?Ni är väl inte mörkrädda heller? Dessutom så ser inte fienden oss lika lätt. Och det är säkert ingen som bor där längre ändå.? Sade Ugglan.
?Är du säker på att ?mörker? syftar på?? började Paddus, men stirrade sedan framför sig så mycket att de andra också vände sig om.
Tre stycken varelser kom emot dem, och de tycktes inte ha alltför fredliga avsikter med tanke på att de kom rusande med spjut framför sig. Dessutom var de obeskrivligt fula, vilket också är orsaken till att de inte beskrivs vidare. Men spjut hade de i alla fall.
?Kan du slåss?? frågade Remik över axeln till Ugglan, som fortfarande såg ut som om han blivit överkörd av något stort och grönt med många hjul och ett antal avgasrör, men denne skakade bara på huvudet och försökte i alla fall dra Mästersvärdet.
?Vi håller oss nära Ugglan? sade Nevyn och tecknade åt Blue Wolfs håll ?Anfall dem ni.?
?Ok? sade Remik och såg sig om mot Salamander och Paddus, som båda var redo för strid.
Fienden var nästan genast över dem och striden bröt genast ut. Det första som hände vid sammandrabbningen var att Paddus, som parerat den andres attack, halvt stukade handen och förlorade greppet om svärdet. Istället ryckte han tag i motståndarens spjut för att undgå att bli dödad, och en upprätt brottning bröt ut. De andra två mötte varsin fiende och även de bjöd på motstånd. Fiendens fula uppsyn och hemska temperament tycktes vara deras starkaste egenskap i strid vilket ledde till en mycket defensiv strid från Salamanders och Remiks sida. En av dem fick genast in en träff mot Remik som räddades enbart av rustningen.
I strid mot skäckinjagande, fula varelser som saknar rädsla för döden skulle man nog räkna med att i alla fall bli skadad tänkte Ugglan och förbannade sitt nuvarande tillstånd medan han såg hur Salamander blev träffad i huvudet med baksidan av fiendens spjut så att en tunn strimma med blod rann ned från hjässan och längs kinden. Salamander vacklade till en aning, men fortsatte sedan slåss som om inget skulle ha hänt. Värre var det med Paddus som nu för hand slogs mot en beväpnad motståndare. Om han bara råkade släppa spjutet för en sekund kunde den andra lätt sticka ned honom. Just därför rusade Nevyn fram för att hjälpa till och lämnade Ugglan ensam med Blue Wolf.
Precis innan Nevyn hann fram ryckte Paddus motståndare åt sig spjutet med Paddus och skallade honom så hårt att han tappade taget. Nevyn, som precis han fram då Paddus föll till marken högg efter fienden med sitt svärd och lyckades på något sätt hugga bort spjutspetsen. Istället fick han som svar ett plötsligt slag över huvudet som fällde honom till marken.
?Du har inget vapen, va?? frågade Ugglan och tog ett steg tillbaka när han fick se hur fienden istället för att hjälpa sina vänner nu kom springande mot dem.
?Jag är präst? svarade Blue Wolf ?Så klart har jag inga vapen.?
Ugglan visste inte om han skulle skratta eller gråta, blunda eller svimma. Men likväl kom fienden emot dem; han som själv inte kunde slåss och prästen som på sin höjd kunde be en bön över honom efteråt om inta han också dog.
Till sin förvåning såg Ugglan hur prästen ställde sig emellan honom och den framrusande faran. Än mer förvånad blev han sekunden senare då den gamle snabbt duckade och gled undan från fiendens attack, varpå han tog tag i densammes arm och drog honom åt sidan samtidigt som han hoppade upp i luften och fällde sin motståndare med en kraftfull spark i nacken. Sedan gick han långsamt fram till sin fallne motståndare och tog ifrån honom staven, för att sedan använda den som stöd när han gick fram till och ställde sig bredvid Ugglan.
I samma stund som Ugglan vände blicken åt deras håll högg Remik och Salamander ned sina fiender med några välriktade hugg. De slängde en blick mot Ugglan och gick sedan fram till sina medvetslösa vänner för att se vad de kunde göra. Stödd mot sin stav lunkade Blue Wolf också fram ifall han skulle behöva hjälpa till, alltmedan Ugglan tungt satte sig i backen och funderade på vad som just hänt.
Ett tiotal minuter senare var alla på fötterna igen och på väg österut som tidigare. De hade inte gått alltför länge då miljön runt dem började förändras. Marken de gick på var belagd med stenplattor, klippor reste sig lite varstans runt dem och en bit framför dem syntes formen av någon sorts byggnad i mörkret. Kunde det vara mörkerpalatset? Det verkade aningen lågt och inte så stort som man hade kunnat vänta sig.
Försiktigt gick de fram, med Ugglan i spets. Han kunde visserligen inte slåss och varje steg han tog krävde en extra ansträngning, men det var han som skulle gå först, det hade han gett sig den på. Det han fick se när han kikade in genom öppningen var inte precis vad han väntat sig. Snarare tvärtom.
?Hallå där!? sade det.


Namn: Eowyn
E-post:
Tid: 22:55
Datum: 2004/06/10