Jag anser att det inte finns något i jag-perspektiv som inte också kan göra i tredjepersonsperspektiv. Plus att det finns mycket mer. Allt beror på hur man skildrar personens tankar. Det där med att jag-form skulle ge mer närhet är därmed inte sant. Anser jag. Däremot bör man behärska tekniker som inre monolog och liknande om man ska klara ett "närgånget" tredjepersonsperspektiv.
Visst kan jag-formen fungera ibland. Men det är jobbigt när det misslyckas, när man måste ta till egendomliga informationssituationer för att informera berättaren, dvs läsaren, eller när berättaren plötsligt måste börja beskriva sig själv på krystade vis. "Jag drog med handen genom mitt mörka, tjocka hår" låter ju fånigt! Vem talar om sig själv på det viset?
Jag tror att jag-formen fungerar bäst när berättaren och huvudpersonen INTE är samma personer, som i Sherlock Holmes-fallet till exempel. Där ska Holmes vara lite mystisk, och då passar det ju väldigt bra med en berättare som Watson, som inte KAN skildra Holmes "inifrån".