Jag hade lite tråkigt här hemma, så jag hittade på en liten historia. Den är inte direkt fantasy utan handlar om stora politiska ledare i Tyskland under tidigt 40-tal.
Varsågod och njut:
Hermann Friedrich Göring, riksmarskalk och chefen över det tyska Luftwaffe, klev med en gäspning ut genom porten. I sin hand bar han med stolthet sin hakkorsbeklädda guldstav, och på dess topp blänkte den tyska örnen med utbredda vingar. Hans väldiga kroppshydda vällde över bältet som förgäves försökte hålla upp hullet. Han tycktes pösa i morgonsolen...
daggen glimmade på de välansade rosenbuskarnas blad. Morgonkylan låg ännu kvar i luften. Här och där kunde man skymta lite dimma som desperat gled in under träden i hopp om att kunna undvika solens renande strålar.
"Rent som mitt ariska blod," skrockade Göring. Han betraktade det röda huset med vita knutar som agerade sommarställe för honom. Näst efter cockpitten i sitt privata propellerplan "Das Fatherland" trivdes riksmarskalken bäst här.
Idag var det en stor dag. Han skulle nämligen få besök av sina två närmaste vänner, Heinrich Himmler och Führer själv; Adolf Hitler. Tillsammans skulle de bege sig på en fisketur, äta äkta tysk husmanskost samt avrunda dagen med en bastukväll.
Dagen fortgick och någon gång runt middagstid, då solen befann sig i zenit, hörde Hermann ljudet av en automobil som närmade sig. Klackarna flög ihop och Luftwaffes överhuvud utförde en stilren hitlerhälsning för att välkomna sina två närmaste.
Vid ratten satt Himmler med ett ansiktet kluvet i ett galet leende, som blottade han vita renborstade tänder. Vid hans sida satt Führer, iklädd en Hawaii-skjorta och n respektingivande järkorsprydd fiskarhatt, i vilken sex olika sorters drag hängde.
I baksätet satt Hitlers trogna labrador Blondie, med dreglet rinnande ur dess väldiga rosa käftar. Göring log.
"Goddagens," skrockade Hermann. "Välkomna till min sommarstuga!"
"Yo, Göring!" sade Himmler med sin mjäkiga röst. "Vad gjorde du av judefamiljen som bodde här innan?"
"Så vitt jag vet tog du hand om dem och vidtog nödvändiga åtgärder, min bäste Heinrich," log riksmarskalken.
"Tjabaloo!" mullrade Führer med sin tordönstämma. "Jag tog med mask!"
Utan vidare babbel begav de tre sig mot stranden, där Görings gamla eka "Anne" låg uppdragen. Med ett kärleksfullt lende buffade Hermann i båten och tog därefter själv ett graciöst skutt ombord. Eftersom han var starkast, då Führers nudlar bara gav honom den energi han behövde för att orka stiga upp om mornarna och Himmler var rent allmänt klen, blev det han som riksmarskalken som fick ro. Efter mycket om och men befann de sig till sist på sjöns mitt där de kastade ankar och började plocka fram utrustningen.
Och fiskelyckan var med dem! Göring fick en öring, Führer två kaskeloter och Himmler, den arme saten, fick nöja sig med en gammal stövel.
På väg hem gjorde Göring dock en fruktansvärd upptäckt. Ekan läckte! Han försökte desperat hålla för hålet i skrovet med sin marschkänga, men trycket blev alltför starkt och "Anne" gick till botten. Lyckligtvis var de alla goda simmare så de crawlade i land ( utom Göring som flöt ).
Under en butter tystnad gick de upp mot bastun. Väl därinne bröt dock Himmler tystnaden.
"Ska vi inte grilla bratwurst också?" mjäkade denne.
"Om du inte håller käft så grillar vi din medwust," fräste Göring som började bli allvarligt irriterad på Führers högra hand.
En pinsam tystand uppfyllde bastun. Plötsligt bröts dock detta tillfälliga lugn, då ett avgrundsbröl av smärta ljöd ur Führers ariska strupe. Han hae ramlat på bastuugnen!
"Ring 112!" vrålade Himmler, och trots situationens allvar fick han det att låta mjäkigt.
"Det är inte uppfunnet ännu!" gastade Göring tillbaka.
Till slut fick de dock det tredje rikets ledare ordentligt omplåstrad och placerad i automobilen.
"Nu åker vi hem till Berlin," väste Himmler.
"Hej då," vinkade Göring till bilen som fräste iväg mot horisonten. Omedveten om att Hitlers kvarglömda och ytterst hungriga labrador betraktade honom ur ett buskage gick Hermann Göring iväg för att rensa sitt potatisland.