Som så många gånger förut måste jag påpeka att genren fantasy har plöjt ner sig själv i väldigt djupa hjulspår nu.
Den s k episka romanen, med fler än en huvudperson och gärna en hel hög parallellhandlingar, har här blivit total norm. Berättelser som helt snävt följer en enda person och kanske håller sig på ett väldigt personligt plan i övrigt, verkar inte platsa i föreställningen om hur en fantasyhistoria ska se ut.
Fram för variation! Som författare måste man i första hand se till sin Berättelse, till den individ som Berättelsen är. Och sedan väljer man utformning efter denna individ istället för att försöka knöla in den i någon förutbestämd mall. En huvudperson eller femtioelva - det är helt och hållet Berättelsens natur som avgör det, tycker jag.