Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Namnlös novell

Vaddå, har Eowyn fått ändan ur latmask stolen och skrivit något?
...kan jag föreställa mig att ni tänker.
Jo, faktiskt.

Det är första delen i en kort, kort berättelse, som jag ska skriva klart någon gång.
Jag har ingen titel än, men jag funderar på "festen".

So here goes...

I ett hörn av rummet satt ett vackert barn och lekte med en kattunge. Flickan tycktes vara omkring fem år gammal, och hon ägnade hela den uppmärksamhet som bara ett lekande barn kan ägna åt något mot den lilla snövita katten. När vi blir äldre och mer glömska försöker vi allt som oftast påstå att barn i den åldern inte har något tålamod alls, och att det är först på äldre dagar som man verkligen kan fokusera. Vad alla dessa människor dock har glömt är hur helt uppe i leken man blir som, hur man totalt glömmer bort både tid och rum och det faktum att man inte fick röra mammas saker eller stöka ned i finrummet. Den här flickungen tycktes för ögonblicket inte glömt bort någonting ? åtminstone var det så man skulle kunna se på saken, eftersom hon lyckats undvika att bryta mot någon av vuxenvärldens alla komplicerade regler och förordningar. Men egentligen var hela hennes sinne fyllt av bilden av den ulliga kattungen, dess snabba tassar och vajande svans.
?Purr, purr, purr? sade femåringen förtjust och sträckte sig under kökssoffan efter djuret, som där hade lagt sig för att undkomma de klämmande händerna och petande fingrarna som jagade den. Kattungens ena framtass gjorde ett utfall då barnet fick tag i dess svans och drog.
Katten körde ned klorna djupt i handens mjuka hylle. Den fräste.
Femåringen for ögonblickligen upp från golvet och gallskrek.
?Mamma!? löd hennes rop efter hjälp.
En trettio-eller-så gammal kvinna såg upp från sin position vid bordet, där hon trött framåtlutad hade sytt igen en reva i en liten ljusblå klänning. Synen av den hysteriska flickan tycktes inte bekymra modern.
?Gumman, vad har jag sagt? Låt bli katterna, och låt framförallt bli deras svansar, tassar, öron och tänder. Om du ska leka med djuren måste du vara försiktig?, sa hon mjukt och fortsatte att sy i nätta små stygn.
?Mamma, katten rev mig?, hulkade femåringen förkrossat, och höll fram den nu frigjorda handen som bevis. På handens ovansida syntes tre tydliga, ilsket röda rispor bland flera svagare.
?Åh, låt mig få se gumman?, sa modern i ett bekymrat tonfall, även fast hon egentligen inte var så bekymrad. Lisa, flickan alltså, blev riven flera gånger i veckan och tycktes aldrig ta någon skada. Barnet gick långsamt fram mot sin mor med handen höjd framför sig.
?Det gör ont?, sa hon.
?Jag vet, gumman, jag vet?, mumlade modern, tog tag i handen och förde upp den lite mot rummets enda fönster för att se bättre. Sedan var hon tyst ett slag medan barnet spänt väntade.
?Du kommer att bli bra igen?, förkunnade kvinnan när tillräckligt lång tid hade gått. Barnet suckade lättat och drog till sig handen.
?Mamma, jag vill ha en kaka?, tiggde Lisa och gjorde stora ögon.
De där stora ögonen fick henne att se särskilt söt ut och brukade alltid resultera i kakor.
?Inte i dag, gumman?, svarade modern och fortsatte med att sy. ?Idag är det en stor fest, förstår du, och du vill väl inte vara så hungrig då att du inte orkar äta den goda maten.?
Flickan lät sig nöja med detta, även om hon inom sig tänkte att hon faktiskt ville ha en kaka nu, inte senare. Men hon visste att sådana resonemang sällan gick hem hos de vuxna.



Konstruktiv kreatik, snälla.
Eller negativ kritik, så att jag får en ursäkt att slippa skriva fortsättningen :D

Tag i beaktande att jag skrev den här berättelsen för fem minuter sedan och inte har en enda aning om den är bra eller inte.


Namn: Eowyn
E-post:
Tid: 20:08
Datum: 2004/08/06