Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Oh, god, no. Please, no.

Alltså, jag kan inte påstå att jag har haft några fördelar, för att jag varit och är söt. Det har aldrig spelat någon roll, då jag alltid ansetts som ett UFO av omgivningen. Man kan vara hur söt som helst, men har man fel kläder blir man ändå inte uppskattad, man blir hatad och slagen. Och jag håller med: det går inte att glädja sig åt sitt utseende, på samma sätt som något intellektuellt, eftersom man själv inte har påverkat det.
Jag bryr mig inte en tusendel så mycket om mitt utseende, som om mina studier, läsande eller skrivande.

_Men_: jag tycker också att folk tenderar att nedvärdera och ha fördomar om söta/vackra människor, och då gärna tro dem om att vara fåfänga hönshjärnor. Och det är inte särskilt roligt, om man försöker ha en seriös framtoning, och vill bli tagen på allvar. Dessutom, tycker jag att det är tarvligt, mot människor som kanske inte har några talanger, utan bara har en vacker utsida. Skall det då inte räknas? Skall de behöva känna sig värdelösa? Det pågår en ständig hat- och nedvärderingskampanj mot skönhet i samhället, som en konsekvens och motreaktion på våra ideal, och det är inte heller att vara mån om människor. Jag tycker inte att skönhet skall värderas högre än annat, bara att det _också_ skall värderas, för annars är allt prat om jämlikhet i samhället bara nonsens.
Människor är som möbler: Vissa är funktionella, andra bara snygga, somliga bägge delarna. ;)

Angående mitt eget utseende, ser jag det som en föga användbar bonus. Jag träffar nästan aldrig folk, utan isolerar mig, så det spelar knappast någon roll, om jag så levde här i den Oändliga trädgården, skön som Snövit...

Men det är en intressant diskussion, så förlåt om jag har låtit provocerande. Jag ville bara få igång den. :P


Namn: Nova
E-post:
Tid: 14:21
Datum: 2004/09/01