Räknar med okända faktorer gör du garanterat ideligen fast du inte använder termen "x"
Exempel: Du står i affären och har 100 kr. Du måste köpa mat för 87 kr. Hur mycket blir då över till godis? I huvudet gör du en snabb ekvationslösning där du löser ut x, dvs 100-87.
Vardagslivet är proppfullt av sådana ekvationer. Det är nog snarare matematikens abstrakta språk som känns konstigt, inte matematiken i sig. Man räknar med pengar mest hela tiden. Varenda bantare räknar mellan faktisk vikt och "målvikt" ... kokar man sylt kan man inte höfta utan då gäller det att räkna ut hur mycket socker man ska ta till 1.5 kg bär om man ska ha 0.5 kg socker till 1 kg färdig sylt ...
För att anknyta till det Beth sade så tycker man väl inte att man "räknar" när man "höftar" i t ex matlagning. Men det är ju precis det man gör! Det är ju inte sant att matematik alltid är så exakt (även om jag trodde det en gång) utan det handlar väldigt mycket om närmevärden och gränsvärden. Och vem har inte delat tårtbitar enligt intervallhalveringsmetoden ... :) ... fast man kanske inte haft det namnet på det. Vem har inte tittat på klockan ibland? Hur vet ni när det är "bråttom" och när ni har "gott om tid"? Det är bara det att man ofta kalkylerar så snabbt att det känns mer som "instinkt" än "beräkning". Det är för övrigt omöjligt att bygga en ens en riskoja utan att göra några små uträkningar, även om man gör det i huvudet, och även om man inte formaliserar det.
Men om ingen gjort sig besväret att göra formella matematiska modeller hade vi kanske inte kommit så mycket längre i bostadsväg än till riskojor ...
Jag tror att de som är verkligt fascinerade av matematik har en stor förmåga att se kopplingen mellan det abstrakta och verkligheten. Själv har jag läst en enorm massa matematik eftersom jag pluggade teknisk fysik och jag hade ofta svårt att motivera mig, för jag har också svårt att alltid se tillämpningarna. Men jag utgår från att de trots allt finns där! När jag läste kvantdynamik satt vi i någon vecka och pysslade bara med operatorer, alfaplus och alfaminus och allt vad de hette. (Vanliga operatorer inom matematiken är plus och minus) De skulle man ha och räkna på elektroner med. Jag lyckades aldrig få ihop'et och fann det hela allmänt ... abstrakt, ja. Som en onödig tankelek med små larviga tecken på ett papper! Men killen bredvid mig fattade bättre och jobbar numera på CERN sedan en massa år. Jag antar att jag också klarat det om jag hunnit och orkat lite mer. Mot slutet av kursen började jag ana någon slags praktisk tillämpning av leken, men lästempot var så högt just då att jag inte hann med att fördjupa mig i det hela. Jag kanske återkommer till det någon gång ... när jag får tid ... :)
Det är ju samma sak med bokstäver egentligen. Här är vi ett gäng ordakrobater, som inser att man kan pussla med bokstäver och ord för att skapa mentala bilder och sinnesstämningar - hur abstrakt är inte det?