Visst är det så att folk sjukskriver sig otroligt mycket nuförtiden och det ensamt håller på att köra Företaget Sveriges ekonomi i botten.
Ökningen de senaste tio åren är faktiskt fruktansvärd!
Och vad beror då detta på?
En enkel förklaring är att vi är en nation av mjäk- och fuskpellar som blivit alltför bidragsmatade och nu inte förstår vad vi själva gör längre. Jag ska här försöka ge några bra gissningar själv:
1. Folk är helt enkelt sjuka. Orsaken är att vi nu skördar frukterna av ett tidigare för högt arbetstempo. För ett antal år sedan skulle det sparas och effektiviseras och man skar ner överallt där det gick att skära. Resultatet visade sig inte genast, men det gör det nu.
2. Sjukskrivning har blivit ett sätt att åtgärda en himla massa problem som borde åtgärdats på annat sätt. Typexempel: Missämja och mobbning på en arbetsplats. En dålig chef tar inte tag i det hela, och enda socialt accepterade utvägen för vissa medarbetare är att bli sjuka.
Det behöver ju inte alls innebära att de som sjukskriver sig fejkar sin sjukdom. De mår verkligen dåligt. Men roten till det onda är ju inte direkt ett virus utan något som faktiskt hade kunnat lösas på annat sätt, om någon hade iddats göra det alltså ...
3. Informationsinfarkten i samhället. Allvarligt, jag tror att det är ett värre problem än de flesta vill inse. Vi tvingas alla vara så enormt alerta nuförtiden, ska veta allt om allt som händer, med resultat att ingen orkar fördjupa sig i något längre. Man ska aktivt välja till riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige - tidigare gjorde man detta vart fjärde år, nu är det var tredje. Man ska folkomrösta om EU och EMU och andra frågor som faktiskt är komplicerade och svåra. Man ska välja skola, elleverantör, bredband, tele, pensioner, sparform, försäkringar och fan vet inte allt. Fritt och bra? Jovisst, men vem orkar i längden? Och dessutom blir man ideligen påmind om att om man skulle slarva så STRAFFAR DET SIG å det grövsta ...! (Jag får huvudvärk varje gång jag tänker på min pensionsförsäkring.) Dessutom ska man vara uppdaterad och aktiv när det gäller hälsofrågor, heminredning, mode, musik, hemsidesprogrammering, filmer, nyheter, miljöfrågor, tillståndet i Irak, presidentvalet i USA, vetenskap, dokusåpor, blä blä. Nittioelva TV-kanaler att hålla koll på - i min barndom var det två. Och Internet fanns ju inte ... Bara att köpa en tågbiljett nuförtiden är ju ett hästjobb!
Skulle man öppet erkänna att man gör just ingenting av sin fritid, hummas det dessutom alltid om att "skaffa sig ett liv" och allt vad det heter ...
Jag tror mig inte vara den enda som känner en stark stress vid blotta tanken på allt detta. Den verkliga stötestenen kommer när man som jag har småbarn, för oj vad mycket det krävs av en "perfekt förälder" nuförtiden ...
4. Bidragsfusk eftersom många har vuxit upp i ett daltsamhälle. De flesta verkar helt enkelt inte fatta varifrån pengarna kommer. Som jag skrev försöker jag vara hederlig men det beror inte bara på min oförvitliga moral utan på att jag betalat en himla massa skatt i mitt liv, och jag har barn att ta ansvar för. Jag fattar att pengarna kommer någonstans ifrån, och att man genom bidragsfusk enbart biter sig själv i svansen. För min del handlar det alltså också om överlevnad, med den skillnaden att jag tänker ett steg längre än vissa andra.
5. Dålig moral hos makthavarna. Många anser säkert att de nog har rätt att roffa åt sig så mycket som det bara går, eftersom våra direktörer och fackföreningspampar allaredan gör det ... I botten på detta ligger också ett osunt företagsklimat där "psykopatpersonligheten" har hyllats alltför länge.
Jag vet inte hur man bäst åtgärdar dessa problem, för jag ser attitydproblem i alla skikt av samhället just nu. Jag vet bara att jag i fortsättningen ämnar strunta i om andra anser att jag "har ett liv" eller ej. (Mitt liv är mycket tråkigt. Jag sitter hemma jämt och trivs med det. Punkt slut.)