Ja, hur är det med er? Det är ju vanligt att man rörs till tårar om man ser en riktigt sorglig film, men vad anser ni om att börja gråta över något som händer i en fantasy-bok? Och vad har ni för egna erfarenheter inom det området?
Själv kan jag säga att jag fällde en tår i första Amber-boken, hela boken genomsyras av ett märkligt vemod, som nådde sitt klimax då Corwins ögon brändes ut. Underbar serie.
Då Raistlin lämnar Caramon i slutet av Draklanskrönikan gjorde mig också lite ledsen, men det kan även bero på att jag i bakgrunden hörde en låt som förstärkte känslan.