Jag blir matt och förbannad av hopplösa situationer. Hobb får mig upprepade gånger att vilja kasta saker in i väggen.
Jag måste dock faktiskt erkänna att första gången jag läste Paksenarrion så bölade jag som en bebis under första boken. (Var iofs typ 10-11, men ändå)
Nuförtidenh så får jag tårar i ögonen på samma ställe varje gång. Senast jag läste serien, vilket var för någon månad sedan, så blev jag lättad när det hände. Det visar ju att böckerna inte förlorar sin magi bara för att man blir äldre.