Kan någon vara snäll att kommentera denna??
Novell
Karl vaknade och satte sig häftigt upp samtidigt som han torkade sin unga släta panna. Han kollade på klockan.
? bara två, det är ju mitt i natten, sa han samtidigt som han lade huvudet på kudden igen. Då kom han ihåg drömmen som fått honom att vakna, han kunde inte somna om kände han. Det kändes som om en tung och mörk skugga fallit över honom. Han hade sprungit där, skuggan var honom hack i häl. Det hade varit fullt med fällor och fallgropar. Tor, hans bäste vän var den som hade sprungit där och han kunde inte rädda honom. Desperationen av att sitta fast i marken samtidigt som ens bästa vän springer, faller och till slut skriker av sina
lungors fulla kraft och tittar med en sista rädd blick samtidigt som han slukas av den oändliga skuggan. Skuggan hade börjat gå mot Karl sedan hade han vaknat. Känslan hade varit som om hans egen själ slitits ur honom och sedan som om själva havsdjupen åkt in i honom och en svallande kyla som varit outhärdlig hade kommit över honom. Karls ben vek sig och han lutade sig mot dom blå tapeterna som han gillade så mycket, men just nu påminde dom honom bara om det stora kalla havet som försvunnit in i honom. Handen slöt sig och hans relativt långa naglar rev upp revor i tapeten. Han reste sig ostadigt upp och började gå ut mot köket. Där stod muggarna från föregående kvälls fika. Han ställde med en van rörelse in muggarna i diskmaskinen. Med tunga steg tog han sig fram till skåpet med glasen. Han tog fram ett av vardagsglasen och kollade ut genom fönstret samtidigt som han hällde upp ett glas mjölk. Det var ljust ute och trädgården såg ut att le mot honom, det gröna gräset tycktes ropa till honom att gå ut och bara lägga sig i gräset. Så föll helt plötsligt en skugga över huset och han kunde känna havet i honom så tydligt att han nästan kunde ta i det. Han slängde med huvudet som en orolig häst och knäna vek sig igen. Armen gjorde en instinktiv rörelse och hindrade fallet genom att stötta sig mot bordet. Då såg karl mjölken som låg på bordet, han gick bort och hämtade en trasa. Samtidigt som han tog upp trasan och gick bort mot bordet tänkte han på om Tor hade drömt samma sak. Han torkade upp mjölken och svalde det som var i glaset. Sedan gick han ut i den ljusa natten och styrde stegen mot Tors hus.
När han kom fram såg han att det var tänt på Tors rum. Karl tog upp några småstenar och kastade på Tors fönster. Efter ett tag tittade Tor ut genom fönstret.
- Kom med här, sa karl
- Jag kommer, gå till dörren, viskade Tor tillbaka
När Tor kom ut såg Karl att han såg lite orolig ut, ungefär som en hund som kan känna att någonting lurar på honom runt nästa hörn.
- Har du drömt något inatt?, frågade karl efter en stunds tyst vandring. Karl kollade på omgivningen, där stod det stora körsbärsträdet mitt i byn som ungarna så gärna klättrade i. I slutet på gatan stod livsmedelsaffären tom oh släckt, som ett skelett som tittar på en med tomma ögonhålor. Där var huset där Bo bodde, den snälle gamle gubben som gav alla barn godis när dom kom och hälsade på. Här hade han växt upp och han tyckte att här kan väl ingenting hända.
- Nej, jag har inte sovit något, svarade Tor tyst och stirrade ner i backen och Karl släppte ut en tung suck och öppnade munnen, Men när jag satt vid datorn för en halvtimme sedan så såg jag för min inre syn hur jag blev slukad av en stor skugga och det var så påtagligt att jag och stolen föll baklänges. Sedan kunde jag knappt andas för det kändes som om en skugga krupit in i mitt blod och stoppat igen halsen, avbröt Tor Karl. Helt plötsligt kändes atmosfären demonisk och Karl stirrade tomt på Tor.
- Hur så? frågade Tor med en oerhört uppgiven och rädd blick.
- Jag undrade bara, för jag drömde att du blev slukad av en skugga, det var därför jag kom till dig, sade Karl upprört. Det blev tyst en stund och nu hade dom två vännerna kommit ut ur byn på landsvägen. Dom gick planlöst i djupa tankar som två oroade zombies på väg till någon plats där dom inte visste vad som kunde hända eller vad som väntade på dom. Omedvetet märkte dom att dom gick ut på ängen, den stora gula ängen där vetet vajade på somrarna och där skidspåret för ungarna gick på vintern. Dom styrde omedvetet stegen mot den stora eken som stod på ängen där deras koja var uppe i trädet. Kojan som dom byggt när dom var små, den hade varit en tillflyktsplats under barndomen. En plats som dom själva tyckte att dom ägde, den plats dom ordnat med själv. Deras egen och ingen annans. Dom släta träväggarna som byggts med djupt rotad kärlek och glädje, den som skapat en sådan trygghet och ett sådant samförstånd mellan Karl och Tor. När Karl tänkte djupare på saken så var eken den plats där Karl mött Tor för första gången när dom var fem år gamla. Dom hade därefter gjort allt tillsammans. Kort sagt var Tor helt enkelt för dyrbar för att Karl skulle låta honom försvinna.
- Jag undrar vad som menas med det, sa Tor sakta och såg ner. - Det undrar jag med, tänk om det var en sanndröm, viskade Karl på gränsen till gråt, tänk om du ska dö. Hjärtat på Karl kändes som om det hade fått en kvarnsten om fötterna och sänkts ner i det djupa hav som rörde sig inuti Karl. Det hade börjat bli skumt och nattljuset kastade långa skuggor på marken. Det kändes efter drömmen som om skuggorna helt plötsligt skulle bli till en stor mun och sluka Tor och honom.
Karl kastade en kärleksfull blick mot kojan uppe i trädets skuggverk av grenar och mjuka löv. Aldrig att något skulle kunna hända här tänkte Karl åter igen. Då tyckte han att han såg en ny stor skugga ta form i skogsbrynet.
- Spring, ropade Karl så högt han kunde med en pipig målbrottsröst som gick upp i falsett tack vare rädslan. Tor och Karl sprang så fort dom kunde mot eken, Tor var snabbare och låg några meter framför Karl när Karl helt plötsligt snubblade, när han försökte resa sig satt fötterna fast. Han hade fastnat i en rot med båda fötterna. Karl slet av sig skorna och började springa igen. Han kom upp i kojan utan att se sig om och kastade sig mot en vägg och kröp ihop i fosterställning med huvudet mot knäna.
- Oj, Tor jag blev skiträdd där, jag trodde vi skulle dö, sade Karl med en skakig röst. Men ingen svarade, så Karl kollade upp. I kojan var det lite mörkare än ute, men annars var allt som vanligt. Det fina träbordet som Tor hade gjort i slöjden stod där som vanligt och dom två stolarna var likadana som dom varit när Karl köpt dom på en aktion med tanken att dom skulle bli fina i kojan. Fotot på Karls och Tors familj tillsammans stod på bordet och i hörnet av kojan låg en gammal keps som tillhörde Tor. Trots rädslan och känslan att något ändå var fel började Karl känna sig tryggare. Då insåg han vad som var fel. Där fanns ingen vän, Tor var inte där. Karl sprang ut ur kojan med hjärtat flaxande omkring i halsgropen som en fångad vildfågel. Han kollade runt eken och uppe i den och ropade på Tor med som starka lungor som gjorde att han hade vunnit över Tor i deras hålla andan-tävling förra sommaren. Men han kunde inte se Tor någonstans och det var nu så långt till skogen att han aldrig skulle ha hunnit dit. Känslan som nu sköt fram i karls bröstkorg var ny för honom, det var en smärta av tusen spjut körda genom ryggen med kraften av en bulldozer. Det var känslan av att tro sig ha förlorat den person som betydde mest för honom.
© Erik Bylund :p:p