I urtiden myllrade det av gudar på jorden. Där fanns alla sorter, från Det Stora Havets Härskare till de riktigt små som i stort sett bara styrde över en enskild äng eller kanske bara ett enstaka träd. De bodde i skogarna, i himlen, bland bergen, kort sagt överallt där de behövdes. Med tiden tröttnade en del och gav upp eller förvandlades till skuggor då deras anhängare dog ut. Deras namn försvann men deras rykten levde kvar. Någon av de kvarvarande snodde det helt fräckt. En del gudinnor slog sig samman, drog sticka om vilket namn de skulle använda och startade kvinnokollektiv i en och samma kropp.
Tiden släpade sig i sakta mak fram mot år noll samtidigt som konkurrensen fortsatte och blodet sprutade ur vita duvor, bölande tjurar och sönderslitna ynglingar. Ungefär då var det några av de driftigare änglarna som slog sig samman, trötta på att sitta och kura i brinnande buskar eller stå gömda i garderoberna och kontrollera var folk hade händerna då de sov. De Flygande Fyra som de kallade sig, tog sig en rejäl funderare. Sedan lånade de den största tordönsbasunen och tutade till Tha?deus helt enkelt inte stod ut med att ignorera dem längre. Och de hade en Lysande Idé. Låt människorna kontrollera varandra!
Tha?deus höll med. Det var en lysande idé. Han hade inget emot att låta dem sköta ruljansen på egen hand, själv hade han ett litet projekt strax bortom den femte galaxen som tog all hans tid. Han gav omedelbart order om att skicka ut en härold att sprida budskapet och för säkerhets skull också spika upp några anslag om saken. Det var i alla fall vad han haft för avsikt att göra, men eftersom laminatplasten ännu inte var uppfunnen lät de Flygande Fyra i stället spika upp härolden, på det att budskapet aldrig skulle regna bort. Budskapet var kraftfullt. Inom några århundraden hade de flesta andra gudomligheter jagats på flykten, mer eller mindre handgripligt.
Det finns dock en gudom som inte låter sig motas undan. En kraft som inte låter sig bevekas eller bindas. Oncydeux, slumpens gud. Omöjlig att styra eller förutsäga, får man bara ta honom som han är när han dyker upp. Han är den gud som visat sig allra svårast att pressa in i regelverket. Nu satt han här, på den sandiga stranden mitt emellan Ingenting och Kanske, med ett djupgrönt hav framför sig, sandrevlar bakom ryggen och fötterna lätt fuktiga av blöt sand. Bredvid honom stod en termos, den sorten som kräver att man trycker Där samtidigt som man håller Där och vinklar Så och som i stort sett kräver ett handgrepp av minst storlek 48 eller tre armar. Det roade honom att se hur ofta kaffet faktiskt rann ur pipen och hur ofta det pyste upp under locket. Den halvätna kanelbullen bredvid honom var randig av sugna getingar. Kanske skulle han bli stucken, kanske inte. Slumpens Gud gjorde sig inga egna favörer. Inte heller fuskade han med sin semester. Sötebrödsdagarna var över, det var dags för arbete. Framför sig i knäet hade han en stor bok, fylld med noggrant hopvikta kartor. Han tog på måfå en av dem, vecklade ut den och satte ett stort, kladdigt finger på ett ringlande streck. Ett tredelat streck som i ena änden mynnade i vågformiga symboler, i en annan ände förlorade sig in i en skog och i den tredje änden var märkt ?Nybro?.
Långt borta i en annan värld tidigarelade biskop Berthold sin avresa från staden han besökt. Vagnar spändes för i den tidiga gryningen och gäspande tjänare gjorde sitt bästa för att gnugga sömnen ur ögonen. Samtidigt som den tidigaste tuppen gol rullade den första vagnen ut genom stadsportarna. Det var många dagar hem.
Retta lät fingrarna följa konturerna av hans ansikte. Höga kindknotor, en lång, smal näsa. Täta svarta ögonfransar som skuggade kinderna. Han sov. Hon böjde sig fram och drog undan manen av strävt svart hår som dolde halsen. Unnade sig att smaka på honom med läpparna. Försiktigt. Inte väcka. Inte ännu. Fingrarna nuddade den halvöppna munnen? Fast det kanske inte gick att väcka honom överhuvudtaget? Han hade raglat in genom Lyktans dörr igår strax efter mörkningen och knappt hunnit få av sig packningen innan han stjälpt i sig det första glaset. Vid stängningsdags hade han legat redlös över ett av borden.
Lyktans ägare var härdade, som värdshusfolk ofta blir, men de var inte grymma. Att kasta ut honom i vinternatten hade aldrig varit något alternativ. Retta och Alicia hade hjälpts åt att baxa upp honom i Rettas säng.
De var tre flickor som arbetade på Lyktan. Retta, Alicia och Lea. Alicia var förlovad med krögarens son, så hon var enbart serveringsflicka. De andra drygade ut lönen när tillfälle så gavs. Krögaren hade inga invändningar, tvärtom bidrog det till att locka kunder.
Byn där värdshuset Lyktan låg hade inget namn. Det var knappt en by ens. Ett vägskäl, ett värdshus, en smedja. Smedsgården. Några få betfält med tillhörande gårdar. En inpyrd lukt av surt trä och får. I vintertid blöta får, det var allt. Åt ett håll ledde vägen ned till Hamn och sjövägen ut i världen, en annan vägarm ledde österut till Nybro. Den tredje förde rakt norrut, mot bergen och om där fanns någon stad så hade i alla fall ingen på Lyktan hört talas om den.
Mannen som nu låg i Rettas säng hade gett sig av upp i skogen åt det hållet, tillsammans med sin kamrat. Igår hade han ensam och uttröttad stapplat in på värdshuset. Kanske hade han haft goda anledningar att dricka?
Erkil vaknade av att han skrek, sjöblöt av kallsvett. I drömmen hade han varit tillbaka i det helvete han gjort sitt yttersta för att glömma kvällen innan. Trummorna. De hesa vrålen och skratten... Eldarna som flammat och Kamis sista ångestskrik innan trollen krossat hans huvud. Mörkret? grenarna som gripit efter honom i flykten. Hur han sprungit till allt varit tyst och tomt och luften i hans lungor tagit slut. Hur han sedan legat stilla och väntat på slutet tills kölden drev honom på fötter igen?
Skriket tonade bort när han vaknade till ordentligt och ersattes i stället av en bultande smärta. Först nu upptäckte han kvinnan som yrvaket stirrade på honom. Erkil letade i minnet men huvudvärken trasade sönder alla försök att tänka klart.
Retta förstod ändå, det var inte första gången hon haft en bakfull karl i sin säng. Även om de inte brukade verka så ångestfyllda som den här. Hon lutade sig över sängkanten efter en mugg vatten. Sovfällen gled och blottade hennes nakna bröst men hon gjorde inga försök att skyla sig, utan räckte småleende över muggen. När hans darrande händer knappt förmådde hålla den utan att skvimpa, hjälpte hon honom och Erkil sörplade girigt i sig.
?Bättre nu??
?Ja?, svarade han och lyfte generat blicken från hennes barm. Ett par nötbruna, leende ögon granskade honom vänligt. Var befann han sig och hur hade han hamnat i den här kvinnans säng? Han kände vagt igen henne men inte mer. Hade något? hänt dem emellan? Han fick svaret utan att behöva fråga.
?Du är på värdshuset Lyktan och du gick i däck efter för mycket brännvin. Har aldrig sett någon dricka på det viset. Jag antar att du inte mår särskilt bra så du får gärna ligga kvar en stund.?
Lyktan? Så han hade hittat dit ändå. Värdshuset låg en halv dagsmarsch från hans egen by. Han hade bara varit här några få gånger i sällskap med sin styvfar, när de haft ärende till smeden. Styvfadern hade gjort det mycket klart, att på Lyktan, där ville han inte att Erkil skulle hållas. Värdshus befolkades av horkonor och lättingar och om Erkil valde sådant sällskap, då var han inte längre välkommen hemmavid. Igår kväll hade Lyktan ändå synts som det bästa alternativet.
Att döma av ljuset i fönstergluggen var det redan morgon. Han borde stiga upp, men blotta tanken fick honom att må illa.
Retta strök honom försiktigt över kinden sedan steg hon upp ur sängen. Hon var naken?
Erkil kände ett sug i magtrakten. Förbannade huvudvärken, illamåendet och minnena. Så insåg han det ofina i att stirra och vände skamset bort blicken medan hon klädde sig.
Retta log för sig själv. Han var intresserad. Hon såg fram emot att lära känna honom närmare.
?Sov en stund till! Jag kommer upp och tittar till dig vid middagstid.?
När hon stängt dörren bakom sig och ljudet av hennes steg dött bort slog det Erkil att han inte ens frågat om hennes namn