Snyggar till...
Det var en gång en kille som hette Staffan.
Han skulle ha en grillfest men råkade hälla på tre liter för mycket grillkol vilket tyvärr gjorde att hans svärd blev slött, sotigt och repigt. Då kom draken Mysan vandrande. Hon hade varit för att hälsa på Onkel Smaug i Ensamma berget. Men där fanns bara en massa arga dvärgar. Hon kände sig såklart lite ensam efter den upplevelsen, och därför blev hon väldigt glad när hon fick syn på Staffan.
"Kan du spruta eld på min ved så att den börjar brinna?" frågade den lilla myrsloken som hängde vid vägkanten och försökte grilla korv. Myrsloken, som hette Buffy, hade nämligen allvarliga problem med att få tändaren att fungera.
"Nämen själklart, underliga lilla varelse", sa Mysan och klampade fram, utan att märka att hon av misstag trampade på en tappad vampyrtand som medförde att hon hostade till och en enorm eldsflamma sprutade ut ur hennes gap och satte eld på det torra gräset i dikeskanten. Den stackars myrsloken gav upp ett tjut och omgestaltades på nolltid till barbecue fast utan spett. Detta förargade honom så till den milda grad att han bestämde sig för att bli en konservativ vegetarian som vägrade erkänna att varm mat var bättre. Han begåvades därefter med en kraftig lukt som skulle förfölja honom resten av hans liv. Men ingen magi i världen kunde överträffa den spektakulära fyrverkerishow som satte fart varje gång han gick i närheten av eld och plötsligt fattade eld själv, och det var ju väldigt bra att ha som partytrick. Men då kom Anders och satte ett spett i marken för att här skulle det inte komma någon uppkomling till vidbränd myrslok och förringa hans eget konststycke, nämligen att uppväcka de sma underjordi och få dem att spela schack med Döden. Nu var dock inte Döden någon välkommen gäst på de partyn han brukade frekventera så ingen var särskilt ledsen över det, mer än Pretchett, som vant sig vid Dödens stillsamma närvaro. Men visst var det irriterande med denna skugglika figur som hela tiden satt och sorgmodigt betraktade de ännu levande med ett skevt småleende.
Nå Anders var inte den som gav upp i första taget han fattade ett stadigare tag om spettet och begav sig småleende till närmsta värdshus för att stärka sig. Men innan han öppnade dörren för att stiga in så mindes han stekspettet och slängde det åt sidan. Sedan öppnade han dörren och steg ut i en stjärnlös natt, då plötsligt han blev attakerad av en flock hulli-gamar. De slog honom med spettet han tidiare kastat bort men skrämdes iväg av en blåtonad svärta innan Anders hade hunnit fatta vad som skedde. Han befann sig nu i tiden utanför rummet,och rummet befann sig utanför tiden så, var fanken var han? Det var mörkt som i en kolkällare och allt han visste var att något slemmigt kröp uppför...