Kvinnokollektiv?
What the..?
I sammanhanget framstår det som ett misslyckat försök att vara rolig. Mitt tips är: spara det och lägg in den där kommentaren senare i texten, när det är mer ovänat.
Oncydeux... Jag älskar scenen med honom. Den är så detaljerad, rolig, oväntad och... ja, orginell.
Men den kändes faktiskt väldigt Pratchett, vilket är en aning... ja, förvånande?
Berthold måste vara historiens jobbigaste namn...
I alla fall, de här meningarna går inte att jämföra med stycket innan. Det känns lite... Som om ni stapplat klichéer efter varandra istället för att säga vad ni skulle ha säga. "den tidiga gryningen", "gäspande tjänare gnugga sömnen ur ögonen", "den tidigaste tuppen gol", "den första vagnen"... Det är tidigt på dynget. Vi förstår!
Om man upprepar samma fakta om och om igen blir det tjatigt.
Och jo, jag inser att jag just skrev mer om fyra meningar än om en hel sida, men det är lättare att kritisera än att berömma.
Första stycket med Retta känns väldigt intimt. Man kan riktigt se saliven rinna ur hans halvöppna mun medan han snarkar. Men varför "smakar hon honom med läpparna"? Finns det någon särskild anledning?
...eller kommer vi till det senare?
Jag gillar faktan vi får om värdshuset, men när ni utvidgar till att ge fakta för hela byn känns det lite väl "första sidan i boken"-aktigt. Ni borde kanske vänta tills någon åtminstonne gått utanför dörren?
"Kanske hade han haft goda anledningar att dricka?" - underbart sätt att avsluta stycket på. Heder åt er.
Sjöblöt? Intressant ordval, och återigen: heder åt er!
Dock känns det lite kliché att börja ett stycke med att någon vaknar upp drypande av svett. Det har gjorts hundra gånger. Varför inte börja stycket fem sekunder innan han vaknar?
Retta är lite jobbig. Och hela den där grejen med det nakna bröstet känns lite "Hollywood", som om ni la till det bara för att sälja "storyn". Det känns inte så relevant.
Och hela den där "killen kan inte låta bli att titta" känns lite fördomsfullt, kliché och, och jag ber verkligen om ursäkt för att jag säger det (förlåt!), Jean M. Auel.
Jag gillar Erkils snabba tillbaka blick. Hans fars principer, och relationen mellan dem två (som vi inte får veta något om, men ändå), väcker intresset.
Så, när tror ni att ni kan få boken publicerad? För det här är värt att fortsätta. :)