Jaa, det kan väl låta hemskt när man säger det, men jag tror att man delvis föds med hjälteämnet i sig. Vissa personer har det där jävla anamma som jag tror att den klassiske hjälten behöver. De drar nytta av motgångar genom att lära sig från dem, och dessutom blir de revanschlystna ... medan icke-hjältarna knäcks och börjar tycka synd om sig själva istället.
Så jag tror att den typiske hjälten har en medfödd s k vinnarmentalitet. Jag låter säkert som en sådan där amerikansk framgångspsykolog nu, men alltså - hjältar är de där som handlar när andra paralyseras, de står pall när andra knäcks, och de låter sig som sagt inte besegras av motigheter, inte ens sin egen rädsla. Därmed inte sagt att de måste ha ett imponerande yttre.
Ett par riktiga hjältar är förstås de välkända Frodo&Sam, som gör det de måste fast de är små och rädda och utåt sett inte så värst kompetenta heller. Men de är modiga och de överträffar sig själva många gånger om.
Så jag föredrar berättelser där hjälten är en hjälte på grund av inre kvaliteter, snarare än att han är utvald av gudarna.
Ett annat känt exempel: Spider-Man får visserligen en gåva till skänks (av "gudarna", om man så vill) men det är fortfarande hans grundläggande personlighet som gör honom till hjälte. Han hade lika gärna kunnat bli en skurk, eller en självisk typ som enbart svingade sig runt stan för skojs skull.
Att vara hjälte handlar således om att göra det bästa man kan med de medel man har - oavsett vilka medel det är. Och helst ska man överträffa sig själv. Det kräver som sagt en viss mentalitet. Vad gudarna beslutar är skit samma.
Detta var mina femöres ...