Jag har inte heller barn förutom mina katter som jag räknar som mina barn.
De kan vara rätt högljudda också. Rasmus är en gammal, väldigt stor och tjock pojke som blir väldigt arg om han inte får sin mat väldigt fort! Om klockan är 4, 5, 6 eller 7 på morgonen spelar ingen roll för honom. Han skriker och skäller (Ja det låter faktiskt så, han kan låta otroligt arg), och hjälper inte det krafsar han på sovrumsdörren och sätter sina jättelika klor mellan dörren och dörrfodret. *KLONK! KLONK!* Kan väcka den tröttaste, mest sömnsugna människa!
Lillflickan Kassi som inte är så liten egentligen med sina 7 kilo, är lite lugnare, men hon tycker inte om stängda dörrar och kan ligga och yla och rulla sig om man stänger en dörr. Men hon är ändå betydligt lugnare än innan vi kastrerade henne, då hon löpte ungefär varannan vecka. Det var outhärdligt!
Men man älskar dem förstås ändå fast de är jobbiga ibland.