Hoppas att du har möjlighet att återknyta bekantskapen med tjejen med matlagningskvällen då ... fast hon har kanske flyttat till andra änden av världen nu?
Själv föredrar jag ensamheten framför folk som jag inte är riktigt bekväm med. Jag är inte socialt begåvad och framför allt har jag under hela min studie- och arbetstid haft den trista vanan att flytta inom femårsintervaller, så jag har fått börja om med nya bekantskaper med jämna mellanrum. Och den här sista gången tror jag att jag ryckte upp rötterna en gång för mycket, eller också var det familjelivet som lade hinder i vägen. Jag har inte lyckats skaffa nya vänner och får hålla kontakt med de gamla medelst telefon och Internet. Men det går det också. Och jag har ju ändå fullt upp, tycker jag. Ibland kan jag vara avundsjuk på dem som bott på samma ställe i stort sett jämt och har barndomsvänner och släktingar i varenda buske. Jag har alltid varit den där utbölingen, aldrig haft några "rötter i trakten". Det som hände mig när jag växte upp och gick i skolan, det är minnen från en annan värld. Andra människor, andra platser, en annan tid ...
Det kan finnas vissa fördelar med det också. Minnena blir konserverade på det viset. Man kan leva i nuet utan att släpa på det förflutna, för det är två helt skilda saker.
Lyckligtvis har jag de senaste tjugo åren också haft sällskap av min man, som också är min bäste vän alla kategorier, så jag är inte ensam om "minnena". Men som sagt, det blir lite vattensäkra skott mellan perioderna i mitt liv.
Jag hoppas och tror att det löser sig för dig både vad gäller jobb och vad gäller bra kompisar. Plötsligt händer det, som de påstår i Triss-reklamen. Gör bara aldrig om misstaget att be dina s k kompisar att godkänna nya bekantskaper.