"Fantasyplagiat", ja, det finns ju ett antal. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag oftast har lagt ner läsningen efter att ha ögnat igenom baksidestexten och klämt mig igenom de allra första sidorna. De böckerna minns jag inte namnet på. Men det ger mig lite obehagliga vibbar när jag ser att nu är det folk med konstiga namn som ska ut på en quest igen och så är det den onde Oh'vael'ak som samlar sina styrkor i det mörka riket Morrland och bla bla bla. Om sedan språket i berättelsen är vad jag kallar "standardmässigt" och personteckningen har det vanliga djupet, dvs ett ganska litet djup, känner jag sällan för att fortsätta.
De värsta plagiaten jag läst har förstås inte varit publicerade böcker, utan verk av folk som hoppas få boken utgiven. (Jag har också läst opublicerade saker som jag verkligen gillat och beundrat, märk väl.) Där kan jag känna ännu mer otålighet, särskilt när författaren har använt sig av ett språk som han/hon inte behärskar alls - av vilken anledning? Jo, för att han/hon tror att det egna språket inte duger, och att det "ska" vara på ett visst sätt i en fantasyberättelse.
Jag läste faktiskt igenom hela serien "Shannaras ättlingar" av Terry Brooks. Sedan gav jag mig på "Shannars alvstenar" också men där storknade jag. Inte heller har jag klarat att läsa Eddings, Goodkind eller Williams. Plagiat eller inte, det kan man förstås diskutera, men det har inte känts som om dessa författare egentligen har något "eget" att säga. (Och nu går drevet, antar jag ... *hukar sig*) Jag vet inte vad Tolkien egentligen hade att säga heller, men jag vet att när jag började läsa SoR, blev jag häpen, förtjust och fascinerad av det allvar och den noggrannhet som författaren lagt ner på att skriva en SAGA, för vuxna! Det var ett modernt språk och en modern dramaturgi, och samtidigt en starkt fläkt av barndomens alla spännande sagor om tomtar och troll ... Tänk att någon vågade skriva så för vuxna i vår tid.
Men det var den gången, det. Man blir inte lika imponerad när den bravaden sedan upprepas gång på gång av andra författare, som dessutom inte förmår att skildra "sina" världar med samma kärlek och detaljrikedom som Tolkien lade ner på sitt Midgård.
Det första jag gjorde när jag läst ut SoR var för övrigt också att försöka göra "något likadant". Jag hittade på att min motsvarighet till Midgård skulle ligga på en annan planet, dit ett antal människor förts av en utomjordisk civilisation i något dunkelt experimentsyfte, men ett antal hundra år sedan klarade sig människorna på egen hand i sin nya värld och hade glömt allt om sitt ursprung, även om de lite förvirrat behöll en del namn och begrepp från sin hemvärld. Fast de visste knappt varför. Och de goda människorna bodde i ett rikt och rättvist land som hette Radenia och styggingarna levde i ett Mordorliknande diktaturrike som kallades Kraudien, och nu ville den onde härskaren av Kraudien utöka sitt imperium och han skulle rentav klara att erövra den vackra, vita staden Driellast som låg alldeles nära gränsen ... Och Så Vidare! Och så fanns det en trollkarl som verkade vara snäll men som elakt nog fjärrstyrde en av snällisarna som därmed blev hans vapen ... fast snällisen klarade av att bryta sig loss till slut, det var ju tur.
Tack och lov för att jag skrotade DEN berättelsen. :P