Jag tyckte nog inte heller Asimow är hur bra som helst. Stiftelsen har åldrats på många sätt. och språket är kanske inte alltid det bästa (om det är det du menar med inte stor stilist). En kul del är ju dock Asimovs fashination för kärnkraft. Man hör ju ibland klagomål om hans fantasi i valet av att använda kärnkraft, att det ska vara föråldrat osv (vilket det inte vara vid skrivandet). Dock finns det ju inte 50 år senare något allternativ som räcker under lång tid och är oberoende av yttre miljö. Så vem vet alternativet kanske aldrig kommer. Iallafall var det nog just det som tilltalde mig i stiftelsen. Författaren har inte bara hittat på rakt över utan låtit verket använda teknologi från sin samtida i hög grad. (Trots att jag aldrig har upplevt den tid som verket skrevs under). När en sf författare övergör kopplingen till samtiden blir det väll till största delen ren fantasy (mycket off topic)
Dock i "Själva Gudarna" snurrar ju hela handlingen just runt energiproblemet vilket nästan gör den aktuell i dag. Drömmen om obegränsad eneri osv. (Även här antar jag att samtiden lyser igenom). Jag upplevde också själva gudarna som mer välskriven (och mycket kortare, inte mycket mer än en novell) än stiftelsen.
Urspårat kanske :D