Det var svåra frågor du ställer så här i värmen. Jag ska försöka komma med nån sorts svar, men det är inte vetenskapligt underbyggt.
England, Storbritannien, Albion har i årtusenden varit en smältdegel för allehanda folk, som alla har lämnat sina spår. Jättelika stenmonument från en urgammal stenålderskultur, kelter, romare, saxare, vikingar, normander.
Kelterna var ett berättande folk. Deras barder hade hög status. På Irland och i Wales har deras berättelser bevarats. De har inlemmats med efterföljarnas litteratur. Under tidig medeltid broderade man på sagorna kring kung Artur och hans riddare. Romarna införde konsten att skriva, så att så småningom sagorna kunde tecknas ner. Kristendomen ökade på mytmaterialet med berättelser om keltiska helgon och deras underverk: Sankt Brendan, Patrick... På sex-sjuhundratalen invaderade saxar, angler och jutar. De hade eget sagostoff som fick floran att växa. Beowulf från 600-talet (om händelser i södra Skandinavien) och annat. På högmedeltiden skedde en keltisk renässans i Wales. Gamla sagor plockades fram och dammades av, Mabinogion, Geoffrey of Monmouth berättade om kung Artur för att ge stadga åt nåt kungahus (jag minns inte exakt; det är för varmt).
Ja så har det fortsatt. Med jämna mellanrum har keltiskt och saxiskt stoff plockats fram och behandlats på nytt. MacPearson (stavning?) totade ihop Ossians sånger under romantiken. Han inspirerade andra i Europa att sätta samman folkliga kväden och berättelser till nationalmyter: Kalevala, Kalevipoeg, Kung Fjalar, förnyad forskning kring Eddorna och Nibelungensången mm. Detta inspirerade författare att skriva nya sagor och inte minst då i England.Låna en bok om romantiken på biblan.
Det här är väldigt primitivt framställt, men ger kanske ändå något sorts svar på din fråga.