När jag gav ut min roman var det en kritiker som ansåg att jag gott kunde haft mer inslag av nordisk mytologi med i berättelsen. Något som mest irriterade mig, för jag tyckte att jag hade samma rätt som alla andra författare, svenska eller ej, att skriva vad jag ville. Dessutom lånade boken många miljöer från Skåne och Nordtyskland, men det märkte han visst inte.
Tyskland är för mig överhuvudtaget ett perfekt land för den klassiska fantasyberättelsen. Det finns kust i norr och alper i söder, däremellan jordbrukslandskap och massor med "medeltida" miljöer. Jag skulle tro att Frankrike och Spanien är minst lika tacksamma för den som snokar efter bakgrundskulisser, fast jag har inte varit där själv.
England har, mest tack vare Tolkien förstås (och glöm inte Lewis, Carrol och Rowling!) kommit att dominera fantasyvärlden och eftersom alla härmar alla har vi dragits med i flodvågen vare sig vi vill eller inte. Det produceras mycket högklassig fantasy där, det är bara att medge. Det beror väl i sin tur på att de inte haft samma kvävande filt av socialrealismkrav som svenska författare levt under i flera decennier. Däremot finns det ingen anledning för oss att skämmas över våra proletärförfattare för de var verkligen mycket bra.
Förhoppningsvis ser vi nu att svensk fantastisk litteratur börjar ta fart med en lycklig förening av två världar. Jag känner mig alltid lite nedstämd när jag ser helsvenska författare som tycks känna sig tvungna att köra med engelska namn och uttryck i sina berättelser - helt utan synbar anledning.
Å andra sidan igen, jag hävdar min rätt att skriva som jag vill och då får ju andra göra det också.