Men det var faktiskt inte så lätt att förstå vad du menade. Jag TROR att du ändå menade att kvinnor "dominerar" (amerikansk?) fantasylitteratur något oerhört, vilket jag alltså anser är helt fel. Se även min passus nedan om vad som händer om flickor får ordet LIKA MYCKET som pojkar, då reagerar de flesta. Att det kommer fram en enda romanserie där kvinnorna för en gångs skull är i överläge (och inte är så trevliga heller) tycker jag inte uppväger den totala störtfloden av "mansdominerad" litteratur som har funnits, som Jörgen påpekar, sedan biblisk tid. Man får alltid vara glad om det dyker upp någon enda kompetent eller dominant kvinna i sällskapet av män. Det händer sällan, utom hos Jordan då, att kvinnorna i vissa situationer är i majoritet även antalsmässigt. Eller att de, när de är ensamma, faktiskt diskuterar andra saker än sina känslor för Honom och Han.
Okej, visst har Jordan fått en betydande slagsida vad gäller bitchiga fruntimmer, det har jag förstått, men å andra sidan är det kanske inte HELT orealistiskt i en värld där kvinnorna har den position de har i WoT-böckerna. I vår egen värld är det så vanligt att man pratar om "kärringar" och "hönshjärnor" att folk knappt verkar tänka på det. Betänk exempelvis den ganska utbredda amerikanska ovanan att håna pojkar/män genom att likna dem vid flickor.
Det säger väl en del om grundinställningen, va? Som kvinna kan man näppeligen håna sina medsystrar genom att säga "hörni killar!" till dem.
Donaldson har en mer balanserad skildring, det håller jag också med om. Elena och Linden Avery är ju kvinnor som både tänker och tycker. Men återigen, här får man leta upp dessa kvinnor och peka på dem - titta, där var EN!
Det ska också noteras att il capo di tutti capi i WoT ändå är en man ... och att han ska ha ett helt harem ...
För övrigt anser jag förstås inte att framhävandet av det ena eller jämställandet av båda könen har någon som helst betydelse för det skönlitterära verkets kvalitet i övrigt. Det är ju inga önskedrömmar man ska skildra, utan man ska skriva en bra berättelse. Jag gillar LotR trots den något mesiga kvinnosynen. (Och är Ringen en symbol för äktenskapets fasor eller ej?)