Det är ju snarare regel än undantag att bondpojken visar sig ha kungligt/adligt påbrå eller ändå blir upphöjd till en liknande position mot berättelsens slut, så det är kanske inte det bästa exemplet.
Jag skulle tro att det beror på att strid, arméer och världens öde är så vanligt förekommande teman. En kung eller högt uppsatt adelsman kan kommendera ut hären i krig och befinna sig i händelsernas centrum, en bonde eller fiskare som är en avgrund under dem ståndsmässigt sett har förmodligen inte den ringaste chans att ge läsaren en rapportering från "högkvarteret", så att säga. Mycket i fantasyn - i alla fall högfantasyn, som vi väl huvudsakligen diskuterar här - kan spåras tillbaka till romantiken (som i sin tur kan spåras tillbaka till ->) eller gamla myter, riddarsagor et cetera. Som vanligtvis handlade om kungligheter, adel eller det närmaste man på den tiden kunde komma eftersom en berättelse om en livegen torpare kanske inte hade någon större chans att vinna gehör i de rikas och mäktigas salar.