Är man van att läsa moderna, snabba romaner (och vem är inte det) så känns Jonathan Strange nog ganska tungrodd -- innan man kommit in i den ordentligt. Den är nämligen en pastisch på engelska 1800-talsromaner (Svindlande höjder, Jane Eyre (systrarna Brontë bl a). Tempot är ett annat, men personteckningarna är också omsorgsfullare, språket genomarbetat. Det kan ge läsaren en större totalupplevelse än vad en roman avsedd för att enbart underhålla kan ge. Jag har också läst Strange etc och kände också att det var segt till en början, men ställer man om sig och kommer in i berättelsen så är den lika underhållande som Hobb eller Donaldson. Och den är ruskigt spännande! Rekommenderas verkligen.