Elido, det du tänker på är kanske begreppet "Mary Sue", uppkallat efter en hjältinna i en ST-fanficberättelse. Sök på namnet så hittar du en del bra saker på nätet.
Jag gjorde ett antal praktfulla Mary Sues i min späda ungdom, och kanske var det för att undvika det som jag sedan satsat så mycket på manliga huvudpersoner.
Om man märker att det bjuder en emot att ge hjälten/hjältinnan NÅGRA mindre smickrande drag, och om man dessutom tar kritik av denna fiktiva person som en personlig förolämpning, finns det anledning att analysera sitt verk utifrån Mary Sue-aspekten.
Fler än jag har säkert varit med om att man försökt ge konstruktiv kritik till någon annan och då kommit med lite förslag om hur man nyanserar hjälten/hjältinnan ... och mötts av överraskande häftiga reaktioner, nästan ilska. Du kommer med den glada idén att hjältinnan kan ha ett incestuöst förhållande med sin bror, eller att hjälten vid något tillfälle gör ett grovt slarvfel, och författaren skriker harmset "NÄÄ! ALDRIG I LIVET! SÅN ÄR HAN/HON INTE!" utan att ens utvärdera om förslaget kan piffa upp storyn eller ej.
Man ska dock inte förväxla begreppet "Mary Sue" med att använda ett alter ego i berättelsen.
Självklart väver man in mycket av sig själv i alla personer man skriver om. Men det är fördenskull inte alls nödvändigt och absolut inte önskvärt att man gör personerna felfria ...
Många tycker sig ha förstått detta och utrustar sin hjältinna med något "mänskligt" drag som givetvis inte spelar någon roll - ta t ex Ayla i de där kända böckerna, hon som aldrig någonsin gör något fel i något avseende, förutom att hon inte är så värst bra på att ... sjunga.
När jag äntligen fått fjång på min hemsida kommer det att finnas en liten artikel om Mary Sue i min skrivtipsavdelning.
(Och om någon undrar hur en amatör som jag kan börja publicera skrivtips, beror det på att jag inte påstår att jag hittat på dem själv.)