Jag läste färdigt Jordans senaste efter några dagars idogt läsande, och jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur bra den var. Definitivt den bästa av de senaste böckerna (ACoS ->) och en av de bästa över huvud taget. Lite svårt att jämföra med de första i serien då det är så pass olika typer av böcker, men vid framtida omläsningar kan jag mycket väl tänka mig att det här kommer vara favoriten (borträknat kommande böcker, som jag antar kommer vara ännu bättre) för alla häftiga saker som händer.
Som sagt, väldigt mycket (teorier som uppfylls och annat som bara måste hända) som man har väntat länge på plöjs igenom i den här boken. Dock finns det några långsamma partier (Elaynes första avsnitt var lite väl långt tycker jag... 75 sidor där inte mycket hände). Fastän mycket hände tycker jag dock det ser ut som att allt för mycket är kvar för att Tarmon Gai'don skulle kunna ske i nästa bok...
SPOILERS
Några scener som jag vill ta upp:
Egwene i Vita tornet:
Äntligen gör Egwene något som får mig att bli riktigt glad! Hon är verkligen stenhård där hon traskar omkring, och det är roligt att se att det fungerar (att Beonin återgick till att lyda henne fick mig att le brett). Ska bli mycket intressant att se vad som händer här i nästa bok.
Mat + Tuon:
Att få titta på Mat ur Tuons ögon var också sådant som fick mig att skratta (" 'Thank you,' she told him politely. 'I think I've heard enough.' Ta'veren. Ridiculous. These people and their endless superstitions! A small brown bird, surely a finch, flew out of a tall oak and circled widershins three times above Toy's head before flying on. She had found her omen. Stay close to Toy.") och mysa framför boken. Avsnittet när Tuon äntligen börjar fatta att Mat är en general (+Karedes kapitel i slutet) var också sådant man väntat länge på. Tuons acceptans av hans frieri var ju också trevligt att äntligen få läsa.
Däremot kändes delen när de kom på hur Moiraine ska räddas lite torftig. Kanske berodde det på att jag tänkt en del på den scenen och att den var nästan precis som jag tänkt mig.
The Golden Crane:
Avslutningen av kapitlet när Nynaeve frågar om Lan ska rida ensam mot Tarmon Gai'don... ojoj. En av favoritscenerna i boken.
Sedan funderar jag lite över slutscenen av epilogen. Att Taim är en onding har ju varit klart ett tag, och att han letat upp mörkvänner till sin närmaste krets. Användningen av "Let the Lord of Chaos rule" (som mig veterligen bara har använts av Den svarte och när De förlorade har träffats) tycker jag visar på att han har en väldigt hög plats. Kanske en sorts ny Chosen (eftersom han inte är Demandred har jag svårt att tro att han är någon av de andra Förlorade i förklädnad).