Vadå klyschigt? Vad pratar ni om?
Begår härmed självmord på detta forum, för efter detta lär jag väl inte vara välkommen.
Fortsätt gärna berättelsen.
...
"Då plötsligt vadå?" sa Merrin och tog en ny tugga av äpplet.
"Det är det jag inte vet", sa Edvin och såg sig om. Omkring dem föll
skymningen över det fuktiga fältet, som redan låg harvat och färdigsått
trots att det var tidigt på våren. Gamle Ugul som ägde fältet var den
flitigaste och raskaste bonden i hela Lugnby, trots att han var
tredje äldst i hela trakten.
" Drömmen slutar alltid där", sa Edvin allvarligt. "Men jag tror att det
var här det hände, en gång för kanske femtusen år sedan."
"Äh du fantiserar alltid så mycket", grymtade hans vän Pirrin som inte
hade någon fantasi alls utan alltid stod stadigt på jorden med sina
mycket stadiga och stora fötter, nu djupt förankrade i Uguls lera.
"Jo men jag tror att det finns någon betydelse i drömmarna", envisades
Edvin. "Jag drömmer samma sak ideligen och jag tror att det är
något slags minne från fornstora dagar som hemsöker mig. Jag var
säkert en stor hjälte som stred mot ondskan och det här var slagfältet
där vi vann vår stora och bittra seger. Ni ska se att det snart
kommer att hända något. Rätt som det är kommer det någon mystisk
krigare till Lugnby och säger att vi är utvalda till att rädda
världen en gång till och då måste vi följa med, förstår ni.Då är
det säkert oss och ingen annan det hänger på."
"Neej", gnällde Pirrin. "Tänk vad otrevligt det skulle vara. Då
skulle vi kanske vara tvungna att resa jättelångt och hälsa på kungar
och sånt där, kanske få uppleva spännande äventyr och gifta oss med
vackra prinsessor. Usch, det låter jobbigt. Jag vill bara stanna här
i Lugnby och gifta mig med Gagga-Maja och harva åkern jag också, i
sjuttio år eller så."
" Jag tror inte på dina drömmar, Edvin", sade Merrin och flinade på
det vanliga sorglösa viset. "Jag drömmer minsann om Bimbo Vagger varje natt
och inte är det sant för det. Tyvärr."
Eftersom alla tre pojkarna brukade drömma om Bimbo Vagger,
egendomligt likartade drömmar dessutom, blev de nu alla mörkröda i
ansiktet, och det var tyst en stund. Sedan harklade sig Edvin.
"Nu måste vi nog gå hem. Du ska ju passa barnen, Merrin, och far blir
arg om jag glömmer att mata kycklingarna igen. Om det nu är min far,
förresten. Tycker inte ni att jag liknar någon annan?"
"Vem då?" sade Merrin och Pirrin med en mun.
"Någon främling", sade Edvin förargat. "Någon ni aldrig har sett,
förstås. Jag har alltid känt mig så annorlunda. Det är inte bara
drömmarna ..."
"Jo, men det kan nog stämma", sa Pirrin lydigt, fast hans fantasi
inte hade räckt till för att föreställa sig någon han aldrig hade
sett. (Merrin hade fortsatt att tänka på Bimbo Vagger eftersom han lätt blev uttråkad av Edvins konstiga prat.)
De tågade tillbaka in i Lugnby, där aftonvilan började sänka sig.
Byn var otroligt idyllisk och det lyste vänligt i alla små fönster.
Alla de mötte nickade och log för i Lugnby var allt verkligen mycket
lugnt och trevligt. Ingenting hände någonsin där - förutom att några
främmande svarta kråkor flugit några varv över Edvins hustak
häromveckan och skrattat hest, inte precis så som kråkor brukar göra -
och ingen väntade heller att något någonsin skulle hända. Därför
var alla väldigt nöjda och glada och man antog att denna ordning
skulle så förbli till tidernas ände.
"Ibland", sa Edvin fundersamt medan de gick bygatan fram, "tror jag
att den här konstiga känslan har att göra med den där mystiska kniven
jag knyckte från den där skelögde gårdfarihandlaren, om ni minns."
"Den där kniven med trollrunor på bladet?" sa Pirrin. "Usch, har du
kvar den? Lovade du inte din mamma att slänga bort den?"
"Det gjorde jag", sa Edvin och stirrade ut mot Uguls fält. "Men det
var då jag började drömma - så jag grävde upp den ur fältet igår.
I drömmen använder jag den för att slåss med, mot de där omänskliga,
skrikande monstren ... "
Pirrin rös och såg sig om, och Edvin tänkte på sin konstiga kniv och rös han också. Merrin såg rakt fram och tyckte sig för några ögonblick se en underlig, mörk gestalt på vägen, och då rös även han så att tänderna klapprade.
Det var alldeles för lugnt i Lugnby ikväll.