I en skogdunge,inte långt därifrån, satt en vindpinad vandrare och värmde sina knotiga fingrar över lägerelden.
Hans ansikte var hårt,som vore det mejslat ur granit och de isblå ögonen glimmade i eldens sken.
Vid hans sida vilade en vit varg nosen mot tassarna medan den betraktade den spräckliga ugglan som cirklade runt deras läger.
-De borde vara här snart, muttrade Langorn. Hans varg instämde med ett lätt morrande läte.
Langorns blickar sökte den kretsande ugglan.
-Ser du något?
-Bara en massa skator, svarade fågeln och slog sig ned i en hög tall.
-Skator i natten. Det är oroväckande. Vad kan det betyda?
Han hann inte fundera mer över den saken, för i samma ögonblick steg en grönklädd alv fram bakom tallen som fågeln slagit sig ned i. Han torkade bort något vitt från axeln och kastade ilskna blickar mot ugglan.
-Lego-Klas! Hur länge har du varit här?
-Länge,alldeles för länge, svarade alven och blängde åter på ugglan medan han nervöst fingrade på sin båge.