Med oro starkt speglad i sitt ansikte rörde sig figuren försiktigt ned för den vindlande trappan. Medan han gick tyckte han sig kunna se hur små stenkorn lossnade från väggen och föll sönder i fint damm innan de nådde marken. En isande vind tycktes tränga sig genom de tidigare så solida stenväggarna. Att den sista timmen nalkades kunde inte vara mycket mer uppenbart.
De hade alla skådat de omen som påvisade det ofrånkomliga öde som väntade dem. Den Svarta Hinden som tidigare alltid hållit sig på vaksamt avstånd från borgen i nätets mitt hade nu börjat stryka kring knutarna. Det viskades i korridorerna om att den skulle ha tagit sig in i borgen nattetid och redan krävt sina första offer. Andra, med starkast stöd bland de äldre, hävdade att detta enbart var de yngres fantasier. De som spårlöst försvunnit kunde lika gärna vara sådana som helt enkelt övergett borgen för att finna en säkrare tillflykt nu när slutet nalkades.
Tre veckor. Det var den tid de hade kvar innan Phorumets stolta borg obönhörligen skulle falla sönder och störtas ned i den avgrund som omgärdade nätet. Ingen kunde ta nyheten med lugn, och det var mer än förståeligt. Somliga av dem hade gett sig av ut bland de oändliga trådarna för att finna en ny plats att bosätta sig. En plats där en ny borg en dag skulle kunna resa sig. Andra arbetade frenetiskt med att gräva fram gamla luntor ur det dammiga arkivet för att sedan skriva av så många av de uråldriga texterna som möjligt innan allt gick förlorat.
Sorgset såg sig figuren om. Phorumets borg var nu inte längre den plats fylld av sinnesro den en gång varit. Folk irrade nu närmast förtvivlat omkring. Endast korridorerna och de hundratals rummen var sig något sånär lika. Sönderfallet hade ännu inte satt igång på allvar. Med sjunkande hjärta strövade han omkring utan annat mål än att få så många intryck som möjligt att för evigt etsas in i sitt minne. Det var fortfraande otänkbart att allt skulle försvinna. Alla minnen som den här platsen innehöll. Alla de personer han träffat här, och alla de äventyr han delat med dem.
Äventyr. Han stannade plötsligt upp och ett darrande leende började långsamt spridas i hans ansikte. Tanken som nyss slagit honom fortsatte att ringa lockande i huvudet på honom medan han skyndsamt ökade på stegen. Utan att ens stanna upp för att hälsa på de få som faktiskt kände igen honom efter alla de år han stängt sig inne i tornrummet skyndade han fram mot biblioteket. Ivrigt och målmedvetet trevade han med handen bakom en av bokhyllorna och öppnade på så vis en hemlig gång som ytterst få kände till och som ingen verkade ha dragit sig till minnes i denna svåra stund. Han vädrade i luften efter den härliga doften av gamla böcker, och började sedan sakta röra sig inåt.
En kort stund senare dök han återigen upp ur gången och slöt den försiktigt efter sig. Han bar inte längre sin gröna mantel på sig, men i sin famn bar han nu ett bylte innehållandes det mest betydelsefulla i hela borgen. Det var inte för att stjäla detta betydelsefulla som han nu i stor hemlighet begav sig ned mot samlingssalen. Det var inte heller för att desperat försöka bevara det betydelsefulla, utan för att delge så många som möjligt den största glädjen av alla: en chans att leva vidare. Ty även om platsen där borgen nu stod plötsligt rämnade fanns det fortfarande en plats de kunde bege sig till.
Ja, det var kanske inte en chans att leva vidare på det vis som alla nu vant sig vid att leva, men det var likväl Phorumets enda riktiga chans. Han visste inte riktigt vad som skulle göras även om han visste att han inte kunde göra det ensam. Det var därför han nu med så högburet huvud som möjligt rörde sig in i stora salen i hopp om att folk skulle lägga märke till honom. Han drog ut ett par stolar från bordet och placerade byltet på den ena. Sakta men säkert virade han upp paketet och ställde föremålen på den lediga stolen. Sedan satte han sig ned och hängde upp manteln bakpå stolen på så vis att den gyllene ugglan lyste klart över hela salen. Försiktigt sköt han in sin stol och avslöjade så slutligen de föremål han varit så mån om att dölja fram till nu: en stor, tom bok och tillhörande skrivdon. Han bredde ut föremålen på bordet framför sig, väl synligt för alla som kunde tänkas passera.
?Så? sade han sedan med en hög stämma som ingen i rummet kunde undgå att höra ?Var ska vi då börja??