"Phorumets tid är över". Viskningen smyger sig igenom phorumet, den vandrar igenom de långa och ödsliga korridorerna.
"Phorumets murar faller". Säger den efter den har knackat på varje dörr.
Mörkrets tid hade kommit och sorgen stod som oinbjuden gäst vid dörren. Minnena som satt så hårt i väggarna skulle snart vara utsuddade för evigt, som om att de aldrig hade funnits. Lyssnade man noga kunde man höra rösterna från forna phorumister som för länge sedan hade lämnat denna borg. Men hade de verkligen lämnat borgen helt, rykten hade gått om att man hade skymtat personer i korridorerna, personer som liknade just dessa forna phorumister.
Viskningen hade nu tagit sig igenom hela borgen. Korridor efter korridor, rum efter rum, torn efter torn, källare efter källare. Men vänta lite, hade den verkligen gått igenom hela borgen? Vad var det som gömde sig där? I mörkret bakom ett draperi skymtades något. Men man kunde bara se det om man inte tittade rakt på det.
Viskningen gjorde något som ingen annan viskningen någonsin gjort och troligtvis aldrig kommer att göra. *GLUPP* Ja, du hörde rätt, en viskning som svalde högt av rädsla. Med nervösa studsningar mellan väggarna närmade den sig sakta och nästan säkert draperiet.
Den klämde sig in bakom tyget och fick se en dörr som inte längre liknade en dörr, den hade nästan helt växt igen och nästan helt försvunnit. Man kunde bara se vissa delar av dörren, resten hade blivit samma vägg som fanns runt omkring den.
En liten springa hittade viskningen och tog sig igenom dörren som nästan inte längre var en dörr. På andra sidan möttes den av ett mörket som var mörkare än något annat mörker som den någonsin upplevt.
Försiktigt utan att veta vad som väntade den lämnade viskningen dörrens säkerhet och fortsatte in i mörkret.
"WOOOOOOOOOOOOOOOHAAAAAAAAAAAAAAoooooooooaaaaaaa!" fick den ur sig när den mycket brutalt insåg att den befann sig i en trappa. Där i mörkret ramlade viskningen i vad som kändes i en evighet nerför trappan mot ett osäkert öde. Skulle denna viskning även nu bli den första viskningen som dog av att falla nerför en trappa?
Fallet kändes som sagt i en evighet så efter att viskningen skrikit i en halv evighet så orkade den inte längre skrika så den andra halva evigheten utstrålade den en tyst fasa.
Och då när evigheten tog slut stötte den på trappans slut. Den hade överlevt fallet i trappan.
Och där i slutet av trappan väntade en dörr på att viskningen skulle knacka på.
Den reste på sig och dammade bort alla spindelväv som den hade samlat på sig under färden.
"Phorumet är döende." Sade den snabbt efter knackningen. Och började sedan falla en hel evighet uppför trappan. Den hade nu gjort sitt uppdrag och ville snabbt lämna detta ställe.
Innanför dörren hörde man att någon rörde på sig. Med ett brak öppnades dörren som hade varit stängd så länge.
"Hm... inte hade du behövt att ta trapporna. De är bara till för att effekten skuld. Hissen går mycket snabbare och är bekvämare." sa personen till den flyende viskningen.
Personen gick in i hissen och åkte upp till dörren som nästan inte längre var en dörr. Och med ett ännu högre brak öppnades denna dörr. Men viskningen hade inte hunnit falla uppför trappan så den kunde inte föra vidare denna brak i Phorumets korridorer.
Ensam gick personen igenom korridorerna för att se sig om allt såg ut som det brukade göra då han för längesedan brukade leva innom dessa väggar. Han smög sig förbi tyst och osedd, med sorgsna steg tog han farväl till varje rum som han gick förbi, precis som viskningen som hade besökt varje ställe i borgen.
En sista resa igenom en borg som hade klarat det mesta men nu var gammal och stod på randen till att falla för evig i tystnaden.
Personen gick tillbaka till dörren som han hade kommit ifrån.
Viskningen hade nu fallit klart och stod nu vid dörren och borstade av sig än en gång spindelväven.
"Farväl viskning", sa personen.
Med stora ögon tittade viskningen på personen. Den viste inte om personen var farlig eller inte.
"Jag har ett sista uppdrag till dig", sa personen.
*GLUPP*, sa viskningen för andra gången.
"Jag vill att du skall säga farväl till alla phorumister och önska dem lycka till var de nu än tar vägen.
Viskningen suckade, det kunde den verkligen göra. Men precis innan personen skulle stänga dörren kom den på en sak.
"Men vänta! Från vem skall jag säga farväl?"
Personen vänder sig om och säger: "En gång för längesedan gick jag under namnet Flamnag."
Dörren stängdes och personen försvann.
Viskninen skaffade sig nya krafter och började sitt nya uppdrag.
"Flamnag säger farväl."
"Flamnag säger farväl."
"Flamnag säger farväl."
"Flamnag säger farväl."
"Flamnag säger farväl."
Viskningen studsade mellan phorumets alla väggar.
/////////////////////
Ha det så bra vart ni än tar vägen.
Har aldrig riktigt lämnat forumet men inte skrivit något på bra länge. Nu befinner jag mig på ett annat ställe på nätet. Befinner mig på filmtipset under namnet Moviemaniac, antar att Steinman känner till mig.