Det finns alltid gränser för vad demokratin får besluta om. Säg att riksdagen med folkets stöd imorgon anser att alla samer skall skjutas. Acceptabelt? Nej -- vi kan inte gärna säga "majoriteten av dem som bor i Sverige är för arkebuseringsarenor, alltså finns det sådana". Att alla samer skall dubbelbeskattas för att de är samer, och inte får bli läkare eller lärare då? Acceptabelt? Nej, hur stort folkligt stöd det än har. Att med ett slutgiltigt hot om våld tvinga folk som inte vill att vara med att betala sådant de inte utnyttjar för att de råkar befinna sig inom ett visst geografiskt område? Nej, inte det heller. Det är helt enkelt inte moraliskt försvarbart.

Vissa ribbor måste man lägga, absolut. Våldtäkt. Bedrägeri. Mord. Misshandel. Stöld. Et cetera et cetera. Poängen är, det är saker som inskränker på andras frihet. Om Kalle har en bit mark ute i skogen. flyttar dit och aldrig stör en levande själ på minsta lilla sätt så skall han få göra det utan att staten kommer och knackar på.

Ett libertarianskt samhälle tvingar inte folk att stå ensamma. De som vill kan gå samma, skapa socialistiska samfund eller småborgerliga sammanslutningar, eller sekter som tillber den tangentbordsslukande guden Margh för den delen. Det står alla fullständigt fritt att göra så. Däremot kan man inte tvinga den som inte vill att vara en del av det så länge den håller sig från att inskränka på andras frihet (genom exempel på brott nämnda tidigare). Om majoriteten är för gemensamma sjukhus, bidrag et cetera så visst. Då är det bra, och då kan de med egen fri vilja sköta det och hålla dem öppna för alla som är en del av det, medan den som ställer sig utanför får stå utanför och lösa det på andra sätt (till exempel genom privata försäkringar). Någonting annat är majoritetens stöld och förtryck.

Nu reser jag bort ett par veckor. :)