”Du trollprinsen. Du är skyldig oss en förklaring. Tro inte att jag glömt det.”
Först tänkte han blåneka. Hålla allt vad troll hette så långt borta som möjligt. Sedan tänkte han en gång till. Älvan hade redan öppnat dörren. De skulle bara börja gissa. Lika gott att ge dem sanningen då, så han gav dem Ferrumat. De kokande träsken, skogarna utan slut och de hemliga ängarna där älvorna samlades i sommarkvällarna. Sjöarna som sjöng om vintern och bubblade av liv om sommaren. Tjärnen där de röda näckrosorna växte. Känslan av att ligga gömd vid viliestråket, och hålla andan för att inte bli upptäckt. Ett gränslöst paradis, som nu naggades i kanten av människorna. Mest bönder som behövde mark till alla sina barn, men också av adelssprättar likt Rosencrantzarna som hållit Erkils by. De som ville äga utan att bruka, utan att behöva. Bara för ägandet skull.
”Jag vet inte hur det är bland andra troll, men Ferrumat har ingen kung och ingen gud”, sade han och Cike fnös indignerat. Han hörde det, så han rättade sig snabbt. Visst hade några av kvinnorna hållit den Stora Modern i ära. Men de var få, och gjorde inget väsen av sig. ”Ingen kung, följaktligen heller inga prinsar. Bergakungen är ett människopåfund, när de drömmer om hans skatter. De är verkliga nog, däremot.” Trollen samlade guld. Trodde att solen gömt lite av sin själ i blänket. Om de vilda trollen hade någon gud, var det nog solen själv. Och solen… solen var ett svårt kapitel. Den var värme och liv samtidigt som de fruktade den, hade svårt att vistas under dess sken. Lite som mörkalver, faktiskt. Hans åhörare såg skeptiskt på honom där han satt lutad mot relingen, fullkomligt översköljd av högsommarsol. Och han hade problem med att vara människa? Var han dum eller?
Ingen kung. Men naturligtvis var en del klaner starkare, slugare och rikare än andra. Den rikaste, illistigaste och mäktigaste trollgubben av dem alla hade varit Castors mors far. ”Morfar såg hur människorna blev fler och fler. Och även om troll lever länge, förutsätter ju det att ingen dödar dem först. Så han sökte en länk till småfolket, ett sätt att leva i samma värld. Han lät sitt folk stjäla män åt döttrarna...” Castor avbröt sig. Blängde på sina medresenärer. ”Nu är jag inne på Katillas historia, det fattar ni? Jag var inte med då.”
De nickade väluppfostrat. Trollbundna. ”Men både bönder, riddare och köpmän dog hellre än tittade på hans flickor, till där kom en galning med mer livslust än moral. Morfars döttrar slogs om honom. Och han, som trots allt föredrog den nättaste, kastade sin dolk till Katilla, som körde den i magen på sin syster.” Erkil svalde. Det var hans far också. Brodern fortsatte. Han hade väl aldrig sagt så mycket om sin bakgrund på en gång. ”Tack vare att Earic inte fördömde, tilläts han komma och gå under hela min uppväxt. Han och morfar kom fint överens. En gång hade Earic med sig en stulen präst. Det var då jag blev tvungen att traggla mig igenom latinet… Hela sabla bibeln. ” Castor grinade lite illa vid minnet av de krångliga glosorna. ”Jag vet inte vart han tog vägen, han var bara försvunnen en dag. Morfar hade ju framgång med den metoden, så han lät stjäla en vallflicka åt mig också, när han tyckte det var dags.” Nu var det Rettas tur att ge ett par kvävda ljud ifrån sig, men Castor ignorerade henne. Vidare. Ville de veta skulle de få veta. ”Förstås var inte alla förtjusta över morfars tilltag. Det fanns gott om dem som ville att trollen skulle hålla sig för sig själva, vila på gamla lagrar och inte beblanda sig. Bevara blodet rent. Idioterna talade om respekt och överhöghet. Min mors syster, Gride, hon som fick dolken i magen, var värst av dem allihop och hennes söner växte upp till vandrade mordredskap. Det är dom som leder jakten på människor nu, tillsammans med min bror.” Han sänkte rösten, det var nu det blev riktigt illa. ”När flickan… Det är skamligt, men jag har glömt hennes namn, när hon lärt upp mig fick hon gå med en guldkedja runt halsen. Jag hittade henne sen, det som var kvar av henne. De hade strypt henne med kedjan. Därifrån gick det bara utför. Familj stod mot familj, alla var lovligt byte. Vi höll på att utrota oss själva. Julgillet var ett försök att mäkla fred mellan släkterna, samtidigt som morfar förstått att Earic ville ta mig därifrån. Hela hans fina plan höll på att gå i stöpet och det enda han fått var krig.” Castor slöt ögonen, orkade inte se på dem. ”Cike har rätt, troll har ingen heder. De gör det som gynnar dem mest. De bjöd in Earic och dräpte honom. Åt hans hjärta för att få hans mod. När blodet ändå flöt passade kusinerna på att slå ihjäl morfar också. De hade precis börjat leta när mor fick iväg mig. Så älvan har fel, men rätt. Ringarna anger ställning.” Han gjorde en släng med håret så guldet blänkte. ”Jag har fem”, sade han. ”Mor hade sju. Med en trollfar hade det gällt mig också men bastarder kan inte ärva en tron, det är samma som hos er. Morfar hade nio. Jag är ingen prins, men jag var morfars hopp om framtid för trollnationen. Jag vet vägen till bergakungens sal och hans skatter, men skulle nog inte leva tre steg in i skogen.”
Det var alldeles tyst när han slutat. Det enda som hördes var vågornas slag mot skrovet. Men det fanns mer. Retta såg det gröna trollblänket. Hon knuffade till honom med armbågen.
”Säg det. Få ur dig alltihop en gång för alla.”
Han log ömt mot henne. Det var illa, men de var ändå vänner.
”Mmm… När jag tänker på dem, blir jag så rasande. Jag hatar dem. Förstår ni? Men det är svårt att hata sitt ursprung. Och Thomas, jag ser att du tänker säga att hat inte leder någonstans och jag vet att du har rätt, men det hjälper inte. Jag hatar dem ändå. Ibland längtar jag tillbaka och då hatar jag mig själv också.”