Trots att detta förmodligen är att betrakta som ett fjantigt inlägg tar jag mig friheten att fortsätta.
Vännerna var chockade. Vad skulle de göra nu. Landalf hade ju varit deras obestridde ledare och vem av dem skulle vara värdig att ta upp hans fallna mantel? Polly var hysterisk och flaxade runt i cirklar, vargen ylade, och de andra stod och stirrade stumt ner i avgrunden. Langorn var den som tillslut tog till orda.
-Han var en stor man. Låt oss fortsätta på den väg han stakat ut åt oss.
Vännerna tittade chockerat på honom och sedan ner i avgrunden och Pirrin sa med ömklig röst.-Måste vi?
-Pappskallar, utbrast Langorn. -Jag menade inte dit, utan dit. Han pekade mot något i fjärran.
-Vart, frågade Lego-Klas och kisade mot horisonten.
-Jag vet inte, suckade Langorn.-Men vi var väl på väg någonstans,eller...
I samma stund fick han sy på en liten pojke som kom vandrande emot dem. Han hade en underlig självlysande giftgrön kula i handen. När han kom fram till dem sträckte han fram kulan mot Edvin och sa:-Villnått!
-Vad vill han? sa Edvin förvirrat. -Nått, svarade Langorn. Jag tror att det är bäst att vi tar honom med oss. - Jag tror förresten att vi ska besöka den fördolda skogen. Det finns en häxkvinna där som jag tror kan ge oss de råd vi så väl behöver. -Villnått ,sa pojken igen och försökte ge glaskulan till Pirrin istället. Pirrin skakade förskräckt på huvudet och stoppade händerna i fickan.
-Bra, sa Langorn. Jag tror inte vi bör röra den innan vi vet vad det är,och vad han vill.
Efter fem veckors irrande var de äntligen framme vid den fördolda skogen. Åtminstone trodde de det. Det var lite svårt att veta säkert eftersom den var fördold.