Det där var väl ett lite väl uppenbart sätt att reta upp mig på (eller var det det)?
Nåväl?
-----------------------
Snart fann Lego-Klas en väl dold stig som uppenbarligen ledde in i den väl dolda skogen?
Polly, som efter en lång natts spaning i ett träd utanför lägret var trött som en blå kantarell i mars, låg och sov i Langorns ryggsäck. De andra medlemmarna av den lilla gruppen var även de mycket utslitna, men fast beslutna att slutföra vad deras fallne ledare påbörjat.
När de kommit en bit in i den väl dolda skogen tyckte sig Edvin höra något bakom sig, han lutade sig mot Langorn och frågade tyst om han också märkt det och om han visste vad det var.
?Det där, min vän, är samma monster som knuffade ned Landalf för det där stupet?? svarade han med uttråkad röst ?Det var ju ingen som ville döda det, vi fortsatte ju bara färden som om inget hade hänt?
?Jo, javisst, det stämmer, jag hade helt glömt bort det? svarade Edvin ?Låt oss ge honom ett namn!?
?Vad sägs om Paddan-Ollum?? föreslog Pirrin som hört vad de pratat om.
?Visst, det låter på något sätt mycket passande? sade de båda andra med en röst.
?Vad tycker ni?? undrade Langorn ?ska vi döda honom??
?Nä, vi låter honom följa efter oss ett tag till? tyckte Edvin.
?Ok, då säger vi så? sade Langorn ?han håller sig ju så fint i bakgrunden, trots allt?
Plötsligt stannar den lilla pojken, som gått om alla andra i sällskapet, och vänder sig mot dem.
?Vill nått? sade han med argsint stämma ?VIIILLL NÅTT?
Det sista som var en blandning av morrande och ylande utstöttes ur den äckligt pulserande lilla halsen samtidigt som pojken kastade den gröna kulan vid sina egna fötter.
?Puh, vilken tur? sade Lego-Klas ?jag som trodde att han skulle göra något mot oss med den där?
Glädjen blev dock inte långvarig då det snart visade sig att pojken förvandlats till ett hiskligt fult monster.
Den före detta gulliga lilla pojken slog sig genom deras led som en ångvält som går bersärkagång, och lämnade efter sig ett halvt medvetslöst gäng hjältar.
Snart låg de allesammans i en hög som monstret buntat ihop efter att långt (nåja) slagsmål lyckats bunta ihop.
Med desperat förtvivlan såg de på hur monstret tog upp en stor stenbummling och beredde sig att släppa den över det illa tilltygade sällskapet.
Då, plötsligt kom en örn nedsvepande från hög höjd för att först slå ned i monstrets ansikte och sedan flyga iväg innan stenbummlingen kom ned och krossade monstret under sig.
Örnen landade bredvid hjältarna och Langorn sträckte ut handen för att klappa den tappra fågeln, då han upptäckte att den hade något osynligt runt halsen.
?Landalf?!? utbrast han glädjefyllt. ?jag trodde nästan inte att du överlevt?
?.
?Jaha, du kan inte tala? sade Langorn tyst ?vet du var din kusin är nu??
Örnen slog ut sin högra vinge och pekade framåt, längs stigen, mot huset som skymtades mellan trädens grenar?
To be... continued.