Inte för att jag tror att de är någon som kommer att läsa denna tämligen långa historia (som bara är början), men det finns kanske ändå någon som inte har något bättre för sig.
Finns det en begränsning för hur många bokstäver man får använda?
Flykten
Det var molnigt med kraftiga vindar och hårt, piskande regn. Molnen spelade över den gråa himlen och skapade former och mönster som föreställde allt och inget. Ett moln som såg ut som en skadad varg suddades ut och blev en fisk i vatten. Fisken såg ut att simma genom vattnet när molnen färdades över skyn. En mild vind blåste upp och fisken skrynklades ihop till en boll och formades om till en skata i ett träd. Skatan var hög och stolt de första, korta sekunderna, men förvandlades sedan på ett ögonblick till en föråldrad fågel med böjd rygg som för att spela tiden ett spratt. Då föll en silverglänsande droppe från skatans asfaltsgråa vinge och droppen singlade ner genom molnen till dess att den togs upp av en vind. Vinden förde med sig droppen till ett land vars namn var Tandir, där det landade på ett nednött stentak. Droppen gled ner mellan en av de många, trånga hålen i stenen och slingrade sig igenom den blöta labyrint av sprickor som fanns innanför byggnaden. Droppen hittade snart ut ur tunnelsystemet och föll genom luften tills den landade på en mans huvud. Han torkade sig irriterat om pannan med en smutsig hand och föste bort droppen.
Mannen hette Hager. Han satt i den mörka, fuktiga cellen tillsammans med Loidin, hans bror, som låg ihopkrupen i hörnet och stirrade tomt upp i taket.
Hager var en självsäker och sammanbiten ung man, även i de farligaste stunderna. Alltid redo för nya tag när man själv var helt utan hopp, men inte utan orsak. Han hade gått i militärtjänst, den tuffaste och hårdaste skolan i hela landet.
Efter flera år av träning där kamp med svärd mot en hel hop av fingerfärdiga brottslingar, klättring uppför nästan lodräta bergsväggar och överlevnad av vad naturen gav ingick som bara några exempel. Disciplinträning vilket fick de flesta karlar att frysa av skräck hörde till vardagen. Efteråt hade Hager snabbt klättrat i graderna och när 4 år i armén var förbi blev Hager centurion med en styrka på 50 man under sig. Då Loidin precis gick in i militärskolan och Hager varit centurion i ett halvår märkte Hager att något inte stämde. Han hade hört fruktansvärda skrik, som fick öronen att värka, från gene-ralens källare. När Hager avslöjade det hela för militärledningen i hopp om att generalen skulle av-rättas och monsterna slaktade, kastades han själv i fängelse med en avrättningsorder hängande om halsen. Några timmar senare arresterades också Loidin och nu satt de där och väntade på gryningen då de båda skulle hängas.
Svetten började rinna om Loidin när han tänkte på det, det var inte många timmar kvar tills gryningen.
Hans svarta hår och bruna ögon skar sig skarpt mot Hagers blåa ögon och blonda hjässa. Loidin hade en tunn och uthållig kropp, med långa armar och ben. Hans ansikte var utmärkande av den breda pannan och de stora ögonen. Hans näsa var rak och smal, med ett litet streck till mun under. Han gav ett intryck av värme och man var sällan sur i Loidins närhet.
Hans bror såg helt annorlunda ut, en stor, tung kropp med kraftig nacke och svettglänsande muskler på armar och bröst. Hans ben var korta och klumpiga med han sprang ändå förvånansvärt bra, även fast Loidin var snabbare. Hans ansikte var hugget i sten med hög panna, hotfulla ögon, krokig näsa och bred mun. Men allt ändrades när Hager sprack upp i ett leende, vilket gav hans ögon en snällt och omtänksamt utseende. Om Hager ville kunde han lätt ingjuta skräck i en person men för det mesta var han trevlig och lugn, till och med en aning tyst.
De hade inte pratat med varann på flera timmar, bara legat och tänkt på morgondagen. Nu hördes de första ljudet på länge, förutom deras stövlars skrap mot stengolvet och droppandet från taket. En vakt kom gående med en matbricka.
?Jag har hört vad ni har gjort så jag tänker strunta i att ställa in brickan. Tror de verkligen att jag ska öppna dörren till er cell, ni som har slaktat 7 soldater? Jag blir äcklad av er, speciellt du centurion, förrädare som er borde torteras likt de värsta brottslingarna i historien!? sa vakten med avsmak.
Hager och Loidin chockades av anklagelserna och fick inte fram några ord, sedan kom allt i en drös och vakten fattade inget. Så Loidin och Hager berättade allt från början, om skriken och militärled-ningen. Vakten var helt stum, tittade bara surrealistiskt på Hager och Loidin. Inte förrän Hager puffade på vakten genom cellstängerna vaknade han till.
?Hur ska jag kunna lita på er? Ni övertygade mig nästan med ert sätt att beskriva det hela, men nu förstår jag att det inte kan vara sant. Onödigt slöseri med tid, nu måste jag skynda mig till de andra cellerna.?
Vakten rätade på sig och skulle precis vända sig om när han skrek till och flög framåt mot Hager och Loidin. Han slog i cellstängerna och ramlade, hans nycklar föll ur hans ficka och ner på golvet. Väl liggande på golvet kunde Hager och Loidin se att en pil stack ut från vaktens rygg. Vakten gurglade till och tjockt, rött blod började rinna ut ur munnen på honom. En andra rödklädd vakt satt och siktade in med en pilbåge. En tredje vakt hördes springande mot Hagers och Loidins cell. Den tredje vakten frågade den andra vad som hade hänt. Den andra svarade barskt:
?Bilsh pratade med fångarna och det verkade som om han skulle skäppa ut dem.?
Hager såg nycklarna ligga framför den första vakten och passade på att sträcka sin hand genom järnstängerna och sno åt sig nycklarna. Vakterna såg det och två pilar kom direkt flygande mot Hager. Loidin kastade sig mot en vägg för att skydda sig själv mot pilarna medan Hager stod kvar och försökte få upp låset. Den ena pilen borrade sig djupt in i sidan på honom men han stönade bara till och vred om nyckeln. Men efter halva varvet gick nyckeln av och låset var bara halvt upplåst. I sin ilska kastade sig Hager på dörren och låset rasslade till och gav vika för Hagers tunga kropp. Hager fortsatte tillsammans med dörren rätt ner i golvet. Under tiden hade vakterna spänt an nya pilar på sina pilbågar och avfyrade dem mot Hager. En studsade mot det svarta stengolvet och en trängde in i Hagers arm. Men Hager kröp in bakom den skyddande väggen, greppade tag i en lång kniv som låg bredvid den döda vakten och drog sig sedan vidare längst korridoren.
Loidin var nu vakternas nya mål och han var ännu kvar tryckt mot granitväggen. Loidin försökte gräva in i stenen med sina fingrar i hopp om att hitta en lös sten att kasta men fann inget. Han tog då tag i en av de två stolarna som stod i den trånga cellen. Med stolen som skydd sprang Loidin över mot andra väggen. Vakterna sköt ivrigt nu för att inte båda fångarna skulle komma ut i korridoren levande. Två pilar träffade stolens undersida med ett smackande ljud och nästa omgångs pilar följde raskt, en träffade stolen igen och den andra nuddade Loidins ben och rev upp ett litet sår. Halvvägs framme till väggen kastade han stolen mot vakterna och plockade i farten upp den döda vaktens bredsvärd. Flämtande ställde han sig i skydd och hämtade andan.
Var gick Hager, undrade Loidin. Nu hade han dock inte tid till att fundera då två beväpnande vakter plötsligt uppenbarade sig i korridorens mörka slut. De såg Loidin och drog genast upp sina rakbladsvassa svärd med ett rispande ljud. Loidin höll sitt bredsvärd framför sig och när vakterna var nära honom svängde han det mot dem. Det klingande våldsamt då Loidins och den ena vaktens svärd brakade ihop och Loidin kände vibreringar genom hela kroppen. Han måttade ett nytt slag mot den feta av de två vakterna och kände hur svärdet gled in mellan kött och ben i den feta vaktens mage. Den feta fick fram ett grisliknande läte och backade undan.
?Ta honom, han körde in svärdet en bra bit in i magen på mig?, sa den feta vakten.
Den andra vakten var redan på väg att hugga av Loidins huvud när denne duckade. Väl nere på huk måttade Loidin ett snabbt slag mot vaktens smalben, men vakten var ännu snabbare. En hög smäll ekade genom korridorerna då vaktens svärd träffade sidan på Loidins bredsvärd. Loidins armar följde med då vakten drev hans svärd uppåt. Vakten började snurra runt sitt svärd mot Loidins för att få honom att tappa det. Det gick runt och runt, Loidin kände att hans grepp om bredsvärdet började bli sämre. Eftersom svetten också hjälpte till att göra det halare, förstod Loidin att han snart skulle förlora svärdet. Han tänkte desperat efter en utväg och tittade sig nervöst omkring. Sedan tappade han svärdet. Det for spinnande upp i luften för att sedan slå i taket och landa med en duns bakom vakten.
?Bra jobbat,? sa den fete mannen med ett flin.
?Ska jag behöva genomborra dig med mitt svärd eller kommer du med fridfullt?? frågade den andra vakten. Han log ett grymt och överlägset leende mot Loidin som arbetade för fullt i sin hjärna. Med en suck började han vända sig om för att låta sig själv bli bunden, då han hörde ett rop.
?Kom hit och slåss era ynkryggar!? Det var Hager! Ett hopp tändes hos Loidin, och då vakten vände sig om för att skjuta ner Hager med sin pilbåge hände allt snabbt.
Loidin tog ett steg framåt, drog vaktens slidkniv ur hans fodral och med ett skyndsamt hugg drev han in kniven i vaktens korsrygg. Vakten vrålade ut sin smärta och ramlade ihop på golvet som en säck med potatis. Han var helt förlamad och kippade förtvivlat efter andan när det mörkröda blodet rann ut ur näsa och mun. Loidin tyckte synd om mannen, det var trots allt en av deras egna. Hager steg fram och klappade honom på axeln.
?Det gjorde du utmärkt, min bror,? sa Hager leende. ?Vad det gäller dig så binder vi dig och släpar med dig till sjukrummet, dit jag själv måste gå. Sedan kommer vi lämna dig där tills någon hittar dig,? förklarade Hager för den fete vakten som tacksamt nickade.
Sjukrummet låg bara några hörn bort och när de var där med liket och den skadade mannen pustade de ut. Ingen hade sett dem. Efter att de hade sköljt och tvättat såren bytte de kläder till vaktuniform och klev ut ur rummet där vakten lämnades.
De gick längs den mörka korridoren och träffade nästan genast på en av de rödklädda vakterna. Vakten sken upp när han såg Loidin och Hager och sa:
?Hej, det var ett tag sedan man såg dig Hager, vad har du haft för dig de senaste veckorna? Och varför har du inte på dig dina graderingar??
?Vi kontrollerar vakterna för att undersöka hur de behandlar fångar och hur de utför sitt arbete,? svarade Hager allvarligt. ?Jag hoppas att du sköter dig Taemar, för annars åker du på en märkning, legionär.?
Taemar skrockade och fortsatte.
?Jaha, så det är det du sysslar med, och du kan väl lita på mig, din gamla kompan-jon? Förresten, hörde du att det fanns en fånge med ditt namn i cell 134, och den andra hette Loidin om jag minns rätt? Vilket sammanträffande eller hur??
?Ja, det antar jag är konstigt,? sa Hager och log ett skevt leende. ?Nu måste jag fortsätta, Taemar?
?Ok, men centurion se upp, det har hörts skrik och svärdsslammer runt just cell 134, så var försiktig. Lyckligtvis är en grupp är på väg ner,?
?Det ska jag vara,? lovade Hager och fortsatte ner längs korridoren med Loidin vid sin sida. ?Vakterna vet kanske inte att vi är fångar, men en centurion eller någon annan slags gruppchef vet nog det. Vi får ta en annan väg,? viskade Hager hetsigt. De svängde in vid nästa korsning och småsprang längre in i den fuktiga byggnaden. Plötsligt hörde de ljudet från fotsteg och det lät som om det var en grupp.
?In här, fort,? gastade Hager och försvann in i närmaste rum, ett sammanträdesrum av något slag.
De satte sig bakom ett par skrangliga stolar och väntade på att fotstegen skulle gå förbi. Men det gjorde de inte. När ljudet slutade tvärt utanför dörren var det ett faktum. Båda tittade sig omkring paniklaget efter en flyktväg. Loidin såg ett brunt brunnslock och viskade till Hager. De ålade sig hastigt fram till brunnen.
?Det är vår enda chans,? viskade Hager. Han drog upp locket och hajade till när det skrapande ljudet från när stenskivan drogs av genljöd genom rummet. Han pekade med långfingret åt Loidin att krypa ner och följde raskt efter. Just som Hager drog brunnslocket på plats gick två soldater in i rummet.
?Ingen här, centurion,? rapporterade de vördnadsfullt.
Loidin hade redan ålat sig bort en bit och Hager skulle precis följa efter då han såg en skugga i ögonvrån. Han tittade dit och såg en fasanfull varelse som skrämde honom ända in i märgen, bara formen av den. Han såg inte dess hud men skuggan var tillräckligt. En människoliknande best, krokig som den äldsta gamling och med armar tjocka som en mindre trädstam. Huden glänste matt och huvudet var halvt inväxt i axlarna och benen var som korta stickor med grisklövar. Droppandet från munnen fräste på marken som den starkaste syra och skrapandet från fingrarna lät som en instängd fånges förtvivlade rispanden på en stenvägg skar in i Hagers öron.
?Skynda dig Loidin!? viskade Hager för att vakterna ovanför inte skulle höra, men helst av allt ville han skrika högt. Loidin kröp farm fortare än förut och Hager var inte sen att kravla efter. Monstret bakom dem klättrade in i kloakröret bakom dem. Loidin var nu framme och hävde sig ut från rörets kant och kom ner i ett litet hålrum fullt med svarta, smutsiga råttor. Han hjälpte Hager att komma ut och tittade sedan in i kloaken. Han flämtade till förskräckt och gick i kapp Hager som var några meter bort. Då fick han syn på råttan. Dess hade röda ögon var likt torkat blod med en brun, raggig kropp, med kolsvarta, vassa taggar som stack upp ifrån den slemdrypande ryggen.
?Hager titta!? fick han fram och backade undan mot Hager, som handlade snabbt. En pil kom flygande och fastnade i varelsens kropp som väste till och visade tänder. Den såg nästan ut som om den var lika intelligent som en människa. ?Den lever fortfarande, Hager,? sa Loidin skräckslaget. Råttan började röra på sig och ilade fram mot dem med en förvånansvärd snabbhet. Hager drog upp sitt svärd ur slidan och högg ner mot råttan just när den var nära. Råttan klövs på mitten och ett grönt, varliknande blod sprutade fram. Blodet träffade andra råttor som pep till och rullade upp på rygg för att sekunden senare vara stendöda.
Hager och Loidin tog ett par steg baklänges och såg då besten från kloaken komma klättrande ut. Huden var som skrynkligt skinn, svarta ögon som skrämde vettet ur den person som tittade in i de djupa tjärnarna till ögon. Väsandet från en dödlig orm blandades med skriken från en sinnessjuk man då bestens gutturala läte studsade mot väggarna. Man såg att varelsen hade svårt att gå med de smala, håriga benen som var alldeles för små för ett monster i den storleken. Den gick fram med korta, stapplande steg och var nära att kollapsa gång på gång. Klorna på fingrarna var långa som en handled och gråbruna med ett rikligt lager av smuts under. Huden på armarna såg ut som om den varit med om en brand där den hängde i skrumpna valkarna. Loidins blod frös till is och han fick inte ut ett ord.
?Fly,? sa Hager, men Loidin kunde inte röra på sig. ?Jag tar hand om det här,? gormade Hager och föste iväg Loidin som fortfarande stod kvar. Monstret stapplade fram mot dem och var bara två meter ifrån Hager då den stannade. Hager förstod snart varför, det förgiftade blodet från råttan hade räddat dem!
?Kom nu,? sa han och drog med sig Loidin från platsen vidare inåt i det ruttnande rummet. Men bara tjugo meter längre fram slutade grottrummet abrupt med en vägg. Under dem öppnade sig ett hål brett och högt som en halv man. De hörde ljudet från forsande vatten och Loidin sa: ?Det här är slutet på kloaken, där nere är floden Riannon. Vi kan kanske hoppa??
Hager svarade sakta: ?Det är vårt enda alternativ. Vi måste.? Sedan hoppade han. Och Loidin direkt efter.